Isabella blev sjuk 2015 och tillfrisknade inte förrän 2020. Hon bodde under dessa år hemma i sina föräldrars hus och hennes mamma har vid sidan av psykologen Mia varit ett oerhört stort stöd.
För många tjugoåringar är livet fyllt av socialt umgänge, resor, studier och nya jobb. Det var det för Isabella också, till en början men en dag sa kroppen plötsligt ifrån.
– Jag hade en väldigt distinkt krasch, det var 2015 och jag skulle precis fylla 21 år. Jag var i Thailand med några kompisar och hade en total kollaps och blev inlagd på sjukhus.
Det började en kväll när hon skulle sova. Istället för ett vanligt ryck som alla kan få när man precis håller på att somna fick hon panikryckningar, något hon beskriver som elchocker som slog till i hela kroppen.
– Jag kunde inte sova på en hel natt, dagen efter fick jag hjärtklappning av bara en kort promenad, kunde inte äta och var trött på ett sätt som jag aldrig varit innan, jag kunde inte hålla en normal tankegång, säger hon.
Isabella försökte fortsätta resan men det gick inte.
– En kväll rann bägaren över. Jag kände att jag måste hamna någonstans där andra kan ta hand om mig. Jag minns när jag pratade med SOS, de rådde folk att stanna i Thailand eftersom sjukvården är så bra där och den var verkligen bra.
Isabella blev kvar på privatsjukhuset i fyra dagar innan hennes mamma kom ner för att hjälpa henne att komma hem. Tanken var att resa runt i Thailand under fem månader men Isabella fick avbryta resan efter en månad.
Utmattningssyndrom blev hennes primärdiagnos.
Det verkligt jobbiga började när Isabella kom hem, hon blev djupt deprimerad, hade panikångest, och tvångstankar som handlade om att hon skulle göra sig själv och andra illa.
Isabella Hjorth har skrivit boken Skattjakt som handlar om hennes resa genom en djup depression och utmattningssyndrom, det senare blev hennes primärdiagnos.
Under denna sjukdomstid kom tankar och idéer rörande psykisk ohälsa och om hur hon själv blivit bemött av sjukvården. Till slut skrev hon en bok, sprungen ur dessa upplevelser. Boken heter Skattjakt.
– Den rör sådant som jag känner saknas, som jag inte ser i den allmänna debatten. Det finns många upplevelser som gjort mig mycket arg och besviken och jag tyckte att jag såg många felaktiga idéer om psykisk ohälsa, säger Isabella.
Isabella tycker att sjukvården inte sällan bagatelliserar människors lidanden och likt ett löpande band snabbt ger människor i kris mediciner och kognitiv beteendeterapi där tanken är att allt ska fixas snabbt och så lätt som möjligt utan att låta människan läka på djupet under obestämd tid.
Isabella har försökt hitta markörer som ska vägleda henne till konkreta svar på varför hon blev så sjuk.
– Jag hade jobbat mycket åren innan vid sidan av skolan men egentligen tror jag det handlar om något djupare, att jag distraherade mig för att jag inte visste vad jag ville. Jag la mycket av mitt värde i mina prestationer och det är sånt som skapar stress och ångest på riktigt.
Isabella vet att hon är känslig, att hon känner mer än andra, att hon har varit vilsen och hård mot sig själv och inte vetat vem hon är. "Vet man inte vem man är så kan det gå väldigt snett", säger hon.
Räddningen blev en psykolog vid namn Mia Andersson som Isabella kom att gå hos under många år.
– Hon har varit som Baloo för Mowgli, hon har lärt mig allt jag kan. Det som blev avgörande var att för henne var det inte konstigt, jag blev inte ett psykfall som skulle ges ett behandlingsprogram och sen var det klart, säger Isabella.
Mia var någon som ville hjälpa henne förstå varför just hon upplevde det hon upplevde. Det viktigaste hon lärde Isabella var att hon är värdefull utanför sina prestationer.
– Jag föds med samma värde som jag kommer att dö med, det finns inget som kommer göra det bättre eller sämre.
Isabella tillfrisknade inte förrän 2020. Hon bodde under dessa år hemma i sina föräldrars hus och hennes mamma har vid sidan av Mia varit ett oerhört stort stöd.
– Jag har krävt ofantligt mycket av henne, säger Isabella.
2020 började hon plugga på deltid, hon hade gjort försök innan men då fick hon återigen starka kroppsliga reaktioner och ångest.
Under Isabellas sjukdomstid kom tankar och idéer rörande psykisk ohälsa och om hur hon själv blivit bemött av sjukvården. Till slut skrev hon en bok, sprungen ur dessa upplevelser.
Isabella har en nära kontakt med sin familj vilket hon är väldigt tacksam över. Vännerna har hon inte orkat träffa så mycket men känslan av att de finns där ute har stärkt henne.
Hur mår du idag?
– Just nu är jag inne i en liten kris. Jag ska precis flytta till en egen lägenhet och det blev en större omställning än jag trodde. Men jag har mycket mer energi nu och jag kan göra saker jag så länge drömt om, som att resa.
Isabella vet att hon är känslig, att hon känner mer än andra, att hon har varit vilsen och hård mot sig själv och inte vetat vem hon är.
– Vet man inte det så kan man hamna väldigt snett men nu börjar jag göra det. Jag undrar ändå, blir man någonsin färdig som människa eller är det ett livslångt lärande?