Uppfyllde drömmen att bli ambulansförare

Många barn drömmer om vad man ska bli när man blir stor, men det är inte alla som hittar så pass rätt som Daniel Loftby gjort. 

– Bilden som togs på mig bakom ratten på en ambulans 1984 och publicerades i Vimmerby Tidning är ett kärt minne. Det är svårt att komma ihåg, men kanske föddes drömmen om att jobba inom ambulansen redan då, säger Daniel Loftby när vi träffas på ambulansstationen i Oskarshamn en torsdagsförmiddag då han precis klivit av ännu ett arbetspass.

Första steget mot att förverkliga sin barndomsdröm tog Daniel som 14-åring då han gick med i Röda Korsets förstahjälpen-grupp.

– Jag var med där under fem år och fick mycket nyttig erfarenhet. Inte minst när vi jobbade på Hultsfredsfestivalen där det blev flera dagars intensivt jobb med många omhändertaganden. Det var en väldigt nyttig skola.

På gymnasiet läste han till undersköterska då utbildningen var ett krav för att få jobba inom ambulanssjukvården.

– Då började målet och vägen dit bli tydligt. Efter studenten gjorde jag lumpen som sjuktransportbefäl på P18 i Visby. Därigenom fick jag den 20 veckors specialutbildning som krävdes för att jobba inom ambulansen.

Första erfarenheten av jobb inom ambulanssjukvården fick Daniel genom ett sommarvikariat i Virserum.

– På den tiden var det dock så pass lite larm i Virserum att jag blev erbjuden att hoppa in lite i Oskarshamn också där det i regel hände lite mer. Det slutade med att jag jobbade heltid på båda ställena ett tag och kunde vara i tjänst 2-3 dygn i sträck. Då var jag 23 år och hade energin som krävdes, säger Daniel Loftby.

I den här vevan var nya riktlinjer på gång som sa att från och med 2004 skulle det vara krav på att ambulanspersonal skulle ha sjuksköterskekompetens. Det ledde till att Daniel fick sätta sig i skolbänken igen.

– Jag pluggade tre år i Växjö samtidigt som jag jobbade 75 procent inom ambulansen. När jag var färdig i juni 2004 fick jag ett långtidsvikariat. Min första fasta tjänst fick jag i Ålem 2006. Sedan ett par år är jag dock tillbaka i Oskarshamn igen, säger Daniel Loftby.

Hur ser en vanlig dag ut på jobbet för dig?

– Egentligen finns det inga vanliga dagar och det är det jag gillar. Vi jobbar ett dygn i stöten och har sju sådana pass på en månad. Jag går på skiftet klockan 8 på morgonen och då har man en genomgång av dagen. Sedan är det kontroll av fordon och utrustning som gäller och dessutom har man en rad dagliga uppgifter och övningar i mån av tid. Sedan åker vi ju ut på larm och gör många längre transporter av patienter mellan sjukhusen i länet. I regel spenderar vi runt en tredjedel av arbetstiden i bilen, säger Daniel Loftby.

Delar av arbetsdagen är det vila och återhämtning som gäller. Det gäller att få i sig mat för att orka och vara fokuserad när allvarliga situationer uppstår. Daniel har ett skräckexempel på hur svårt det kan vara att få i sig mat ibland.

– Den gången skulle vi ta en gyrostallrik till lunch vid 14-tiden. Precis när vi fått maten kom dock ett larm så det var bara att ge sig iväg. Sedan fortsatte larmen att komma så först vid 21:15 utanför akuten i Västervik fick vi tillfälle att äta. När vi öppnande matlådan så upptäckte vi att bestick saknades så det var bara till att äta med händerna. Det kan inte ha sett klokt ut, men det var den godaste gyrostallrik jag har ätit, säger Daniel Loftby.

Hur har yrket förändrats genom åren?

– Förr var direktivet att alla patienter som vi hämtar skulle med in till sjukhus. Numera ska vi göra en första bedömning på plats och se till att rätt patient hamnar på rätt inrättning med rätt transport. Det har lett till att 25-30 procent av patienterna inte tas med till sjukhus längre, utanför får vård av oss på plats eller annat vis, säger Daniel Loftby.

Vilka situationer är svårast i yrket?

 – De riktigt stora och allvarliga olyckorna är ett på ett vis lättast för oss att hantera. Vi har övat så pass mycket på sådana situationer och alla vet vad man ska göra. Det som jag personligen tycker är jobbigt att se är förstås när barn är inblandade i allvarliga incidenter. Jag blir även påverkad av att möta människor som lever i ensamhet.

Kommer du jobba 20 år till?

– De första 20 har gått väldigt fort och jag trivs verkligen med mitt val av yrke, så det kommer jag absolut att göra.