1929 kom ljudfilmen till Karlskrona. Alices pappa, Jean Casimir, blev utan jobb. Biografpianisterna spelade på den sista versen. I en oruffad segelbåt kom familjen Nilsson till Västervik i slutet av augusti. Möblerna kom med järnvägen. Alice berättar i sina memoarer att hon och hennes lillebror Jean låg större delen av resan under en presenning och sov.
I Västervik fanns det fortfarande plats för en stumfilmspianist. Jean Casimir hade åter fast jobb och familjen kunde flytta in i en liten lägenhet med två rum och kök. Men lyckan varade inte så länge. Ljudfilmen kom också till Västervik något år senare. På somrarna kunde en musiker försörja sig när folkparker och kaféer behövde underhållning. Sedan var det kärvare.
Jean Casimer var förtvivlad. Han var egentligen utbildad ingenjör. Men det var musiken han brann för. En god vän hjälpte honom med jobb på ett stenhuggeri. Det var plågsamt att behöva gå över till 7 till 18 jobb. Efter något år bad han chefen fara och flyga. Resultatet blev att Jean Casimir fick dra – på momangen!
Familjen hade det svårt. Pengarna tycktes aldrig räcka. Periodvis var det nattsvart. Flyttlassen gick ideligen mellan olika bostäder i Västervik när Jean Casimirs möjligheter att försörja sig var knappa. Under en tid jobbade han på ett ritkontor, men han blev osams med ledningen och fick gå hem därifrån också.
– Det var inte alla dagar det fanns mat på middagsbordet. Ibland bara hårt bröd och brödkanter i kaffe med lite mjölk och socker, berättar Alice Babs i sina memoarer.
Men trots alla svårigheter beskriver Alice sin barndom i Västervik som lycklig. Hon hade många vänner, var duktig i skolan och stod sin mamma mycket nära.
– Mamman var en skönhet, snäll och vacker, säger Birgitta Elltorp.
Birgitta Elltorp (Jern) och Alice Babs var skolkamrater i läroverket. Hon minns en "skärpt" kamrat som var glad och sjöng mycket.
Skolfotot ni ser här är tagen några år tidigare i folkskolan. Alice Babs gick de första åren på Övre Kvarngatsskolan. Bilden har vi fått låna av Rosita Svensson. Hennes föräldrar, Henry och Bojan Lund i idrottshallen, var god vän med flickan till höger om Alice Babs. Hon hette Ingegerd Franzon, född Nyberg. Hon flyttade till Stockholm i ungdomen men återkom till Västervik på äldre dagar och återknöt kontakten med gamla vänner.
– Det var en stor upplevelse för henne att få höra och se Alice Babs i slottsruinen 2002, berättar Rosita Svensson.
Birgitta Elltorp berättar om tiden i läroverket. På den tiden bodde familjen Nilsson på övervåningen i ett litet hus som låg ungefär där Willys finns i dag.
I läroverket hade de lyckan att ha "Kalle Max", som musiklärare. Han hette Karl Magnusson och var lärare och kyrkomusiker. Han såg tidigt Alice Babs talang. Han satte upp en musikal där Alice Babs fick huvudrollen. "Pelle Snygg och barnen i Snaskeby". Den spelades på Augustenburg.
Alice Babs lärde Birgitta Elltorp och hennes kamrater att joddla och steppa. På den stora vinden på Bredgatan 5 där familjen Jern bodde övade flickorna ofta. Hos familjen Jern kunde Alice Babs och även hennes syskon ibland äta sig mätta. Det var flera Västerviksfamiljer som hjälpte till att hålla nöden borta.
– Alice var mycket tillsammans med Marianne Ahlstedt som var några år äldre än oss, berättar Birgitta Elltorp.
Flickorna hade också en liten syjunta. Det skulle man ha på den tiden. Maj Dunker, dotter till postmästaren, var en av medlemmarna. Hos henne kunde Alice få chans att spela piano och sjunga.
I skolan var Alice förälskad i Ralf Danielsson, sonen till disponenten på Blankaholms såg. Men han avskydde Alice på det vis som en grabb på 11-12 år kan göra. När hon sjöng och spelade den egna visan: "Det är för dig lilla Ralf jag finns till" blev inte den unge läroverksgossen lycklig...
Men hans föräldrar tyckte om Alice Babs. De bjöd till och med ner henne till Blankaholm för att fira jul. Hon blev överlycklig och den unge Danielsson gick och gömde sig!
– När Alice kom hem strålade hon av glädje, minns Birgitta Elltorp.
När Alice kom upp i tolvårsåldern fick hon tillsammans med sin pappa en hel del privata festengagemang. Sommaren 1936 lyckades de övertala ett gästande artistpar att låta Alice framträda med dem i Folkets Park. Sommaren 1937 åkte hon tillsammans med sin pappa till Stockholm och sjöng på en del fester. Hon fick också engagemang på Royal. Men det stoppade barnavårdsnämnden. Hon var för ung.
Alice fick åka hem. Hennes pappa skickade iväg henne ensam på ångbåten "Gamleby". Under resan sjöng och joddlade hon som vanligt. En sångpedagog som hette Lina Boldemann fanns ombord och hörde henne. Hon blev intresserad och ville undervisa henne. Hon tog kontakt med Alices mamma, erbjöd henne en bostad på Atlasgatan mot att hon åtog sig portvaktssysslan.
En skön septemberdag 1937 lämnade Alice Babs Västervik med "Tjust". Resan mot ära och berömmelse var inledd.