Därför kan man förstå att uppståndelsen blev ganska stor då flickkusinernas pappa från Stockholm en sommardag stannade utanför huset på Glasbacken med sin mintgröna Buick med nerfälld sufflett.
Runt bilen hade snart samlats en liten nyfiken skara. Någon kände på lacken, andra tittade storögt på den blänkande instrumentbrädan.
– Vilket vrålåk, sa en beundrande.
– En riktigt amerikanare, tillfogade en annan.
– En B-U-I-C-K, en Bjuick bokstaverade en tredje.
Flickkusinernas pappa som såg ut som en italienare, tyckte jag, med svart hår och mustasch kråmade sig som en tupp inför beundrarskaran, tände en cigarrett och lät röken komma genom munnen i små segervissa rökringar.
– Men en sån måste kosta kosing, var det plötsligt någon som erinrade sig och med en liten kritisk underton.
Flickkusinernas pappa drog ett djupt bloss på cigaretten, hostade till, men låtsades inte om frågan eller påståendet. Han gav istället ifrån sig tekniska upplysningar i bästa handboksstil, vilket fick gruppen att tystna.
Efter ett tag upplöstes skaran och mamma bjöd in sällskapet på middag. Förutom flickkusinernas pappa var det farfar, en av pappas bröder och farbror Ivar. Då man ätit bestämde man sig för att utnyttja den vackra sommardagen och åka och titta på en speedwaytävling i Vimmerby eller om det var Målilla. Man ville se Rune Sörmander, som då tronade högst på speedwayhimlen. Jag bad förstås om att få följa med, för jag ville så gärna åka i Buicken. Men mamma ville inte släppa iväg mig, hon litade inte på herrsällskapet. Hon trodde att de skulle tappa bort mig. Det blev förstås gråt och tandagnisslan. Men då farbror Ivar bedyrade att han särskilt skulle ta hand om mig, så lät hon sig bevekas.
Så for vi iväg på de slingrande grusvägarna och jag njöt storligen av färden och brydde mig inte om flickkusinernas pappa, som pratade om cylindrar och motorkapacitet och andra tekniska detaljer. Jag önskade bara att min bästa kompis Kjell och mina andra klasskamrater skulle ha sett min triumffärd.
Efter någon timme var vi framme och tog plats utanför speedwaybanan i en kurva. Kolstybbslukten brände fränt i näsan då åkarna kom farande genom kurvan och kolstybben smattrande slog emot den plastbarriär som satts upp som skydd. Jag tjusades mest av åkarnas dresser och hjälmar, men tröttnade snart på oljudet och monotonin när de körde runt varv efter varv. Även herrsällskapet hade fått nog och började prata om att gå på lokal, vad det nu var.
Flickkusinernas pappa verkade mest angelägen för han sa sig vara helvetes törstig.
– Man blir ju alldeles torr i käften av den här kolstybben, sa han, precis som om han skulle ha tuggat i sig den.
Hela sällskapet försvann därför in på en lokal, som såg ut som en vanlig restaurang.
Den snälla farbror Ivar uppfyllde däremot sin försäkran till mor om att beskydda mig och tog mig i hand och gick en runda på stan.
Efter en god stund, då mina korta ben börjat värka, så kom herrsällskapet åter. Något gladare i rösterna och något runda om fötterna.
Hemfärden blev lite vinglig, men vi kom helskinnade hem. Men Buicken såg jag aldrig mera till.