Här följer en rekapitulation av händelseförloppet:
Klockan. 1.45 tycker ett arbetslag om fyra arbetare vid en måltidsrast, att det är märkvärdigt ljust ute. De beger sig ut från rummet och ser att eldslågor slår ut genom taket till sorteringsverket. De skyndar sig att larma genom ångvisslan och snart är samhällets arbetare och invånare på brandplatsen. Sågen har en egen motorspruta och slangledningar läggs ut från sjön och man inriktar sig på att rädda maskincentralen. Det gamla maskinhuset stryker med, men det nya, som utrustats med en brandvägg står emot elden och får endast någon skada på taket.
Klockan. 2.13 upptäcker brandchef Olof Hage, som gör sitt första år som brandchef för den nyuppsatta brandkåren i Hjorted, att sorteringsverk och hyvleri är övertända. Man rekvirerar omedelbart hjälp från brandkåren i Västervik. Men då denna begäran inkommer är brandkåren redan på väg sedan en privatperson larmat den.
Klockan. 3.10 är brandkåren från Västervik framme. En lång restid kan man tycka i dag, men vägarna på den här tiden var av helt annan beskaffenhet och någon riks-15 fanns inte. Ytterligare tre ledningar läggs ut och tio till tolv vattenstrålar riktas mot det enorma eldhavet, som nu omfattar 2 500 kvadratmeter. Hettan är enorm och torkhuset verkar genom sin konstruktion som en gigantisk blåslampa. Elden sveper fram med en ohygglig styrka och häftighet och dånet från lågorna stiger olycksbådande mot den nu upplysta natthimlen.
Gösta Holmberg som jag intervjuade i början av 1980-talet mindes mycket väl denna natt. Då han vaknade vid fyratiden på morgonen, han bodde ett stycke utanför samhället, lystes natthimlen upp av ett enormt ljussken, vilket han förstod inte var någon vanlig soluppgång. Han kastade sig genast på cykeln och trampade iväg. Vid kiosken stod några gubbar med händerna i byxfickorna och han kom ihåg att han blev rasande. Varför stod de här och hängde istället för att hjälpa till. Väl framme vid sågen ropade en förman åt honom att han skulle bege sig till brädgården och hjälpa till att köra bort virkeslass. Gösta minns hur man slet som djur och hur man blötte och hängde upp presenningar på kamrersbostaden för att hindra att den antändes. Vid spåren mellan såg och brädgård arbetade flera personer med att göra upp brandgator för att förhindra eldens vidare spridning. Gösta avslutade sin berättelse med att säga att man fick tacka högre makter för att inte vinden låg på åt samhället till.
Genom ett uppoffrande arbete lyckades man rädda kamrersbostaden, brädgården och det nya maskinhuset med dess oersättliga maskiner samt den nya turbin som höll på att uppföras. Det som blev lågornas rov var såghuset och sorteringsverket, hyvleriet och torkhuset med innestående 80 vagnar virke samt det gamla maskinhuset.
Hos dem som upplevde branden återkommer ständigt den oerhörda hettan. Brandchefen Olof Hage till exempel mindes att hettan och värmeutvecklingen var så stark att man fann pappflagor från taken på andra sidan Gåsfjärden. Han sa vidare att slangledningarna inte kunde dras från kajen, som annars var genaste vägen, på grund av hettan. De fick därför läggas ut på annat håll. Eftersläckningsarbetet pågick i flera dagar. Rälsar och andra järnföremål hade kroknat eller smält av hettan.
För sågverksledningen och arbetarna var branden ett hårt slag. Det fanns ingen annan industri på orten som nu kunde sysselsätta de som stod utan arbete. Visserligen berördes inte hela arbetsstyrkan på 160 man av driftsstoppet. Eftersom brädgården räddats kunde en del beredas sysselsättning där. Dessutom gick det åt folk till röjningsarbete och utlastning. Det var dock omöjligt att ge alla sysselsättning. Därför sökte sig några till Ankarsrums bruk, åter andra började hugga i skogen, medan några övergav industrin och samhället för alltid. Förvånansvärt många återkom dock då sågen återuppförts och fick tillbaka sin signaturmelodi i början av 1948.
Trots att branden var ett oerhört slag mot samhället, så blev den början till en framgångssaga. Det berodde på att en mycket större brand rasat ute i Europa, andra världskriget, som ödelagt städer och industrier i en omfattning som aldrig tidigare. För återuppbyggnaden krävdes enorma mängder råvaror och en av dem var trävaror. Och här kunde sågen i Blankaholm, genom den modernisering som återuppbyggnaden innebar vara och med och konkurrera. Det blev några mycket framgångsrika decennier. Jag minns själv hur man på 1960-talet fick importera arbetskraft från Finland och annorstädes och hur man arbetade i skift för att kunna tillfredsställa efterfrågan.
Idag är området där sågen legat öde, några byggnader skvallrar om vad som förekommit, det är allt. Det inte den röda hanen kunde åstadkomma det kunde konjunkturen, som en historiens ironi. 1979 lades sågen ner, då den inte längre förmådde konkurrera med andra modernare sågverk.