Vi följde den mjukt slingrande grusvägen från Glasbacken förbi Blanke gård och vek sedan av mot Dalahorva. På vägen fick vi stanna några gånger för att öppna de grindar som fanns. Det här var, innan Riks-15 (nuvarande E22) och anslutningsvägen till Blankaholm anlagts. Vid sidan av vägen fanns ängar med blåklint, prästkragar, vallmo och blåklockor, som fägnade mitt öga och livade mitt unga sinne.
Torpet låg på en höjd och var rödmålat med vita knutar. De som innehade torpet hette Axel och Gerda. Gerda var frodig och rund med knubbiga armar och på hjässan bar hon en sjalett. Hon hade snälla ögon och lätt till skratt. Axel var liten och knotig, ganska fåmäld och påminde om en vresbjörk. Han gick klädd i blåkläder och bar keps och stövlar.
Axel och Gerda var småbrukare som levde under knappa omständigheter, klämda av den pågående centraliseringen som skedde inom jordbruket. Fast det var förstås inget som jag kände till på den här tiden. För mig var gården ett spännande tillhåll, inte minst genom sina djur.
Medan mamma gick in till Gerda för en kopp kaffe tog Axel mig med på en rundvandring runt gården. Först gick vi till hönshuset, där minst ett tjog gula små kycklingar pipande sprang omkring. Något så näpet hade jag aldrig sett och lyckan blev stor då Axel tog upp en ur högen och lät mig hålla den. Vilket litet liv!
Efter det gick vi till de mindre rara grisarna som bökade i dyn och grymtade uppfordrande, som om de ville ha mat. Axel tog också en spann med ett innehåll som för mig liknade en spya och hällde i hon, som de genast kastade sig över till synes mycket belåtna.
Vi fortsatte till stallet, där den väldiga ardennern stod. Axel gav den hö, medan jag placerade mig på respektfullt avstånd. Men ardennern vände sig om och blängde på mig under lugg, dock med milda ögon. Den undrade kanske vad jag var för en. Men att jag skulle våga klappa den kom inte på fråga. Vi avslutade vår rundvandring i visthusboden, där skinkor hängde i krokar under taket. Axel skar av en bit och lät mig smaka och något så gott trodde jag mig aldrig ha smakat.
Efter rundturen fick jag komma in i köket, där en vedspis muntert sprakade och spred en skön värme. Gerda bjöd på saft och bullar och frågade om jag haft roligt och jag nickade till svar. Axel drack kaffe på fat, som jag ibland sett mormor göra.
Då mamma fått sina ägg och vi satt upp på våra cyklar igen, så stod Gerda på farstubron och vinkade farväl, medan Axel redan var på väg över gårdsplanen mot nya sysslor.