Alla som har passerat tunnelbanestationen Slussen i Stockholm om kvällen har nog stött på honom. RebellRobert, eller Robert Rebell Fors som han egentligen heter, har nämligen stått där varenda helg i nästan två decennier.

Under tiden har han hunnit bli kändis, göra reklamfilm för tv-spelet Guitar Hero, spela in ett livealbum och bli upptagen i Yrkestrubadurernas Förening. Det har även blivit en del spelningar ovan jord. Tre år i rad har han uppträtt på Cornelisdagen som anordnas av Cornelis Vreeswijksällskapet. Det var genom en av arrangörerna där som han först fick höra talas om Visskolan i Västervik. Han bestämde sig att söka, och kom in. Sedan i augusti förra året hyr han en liten stuga på en villatomt i utkanten av stan, men varje helg åker han upp till Stockholm för att spela.

- Det bästa med att spela i tunnelbanan är den direktkontakt jag får med publiken, säger han. Jag ser på en gång om de tycker att jag är bra eller inte. Det gör mig glad att märka att jag når fram till människor med min musik.

Artikelbild

| Robert tycker om när människor berörs av hans musik. I Stockholm är fansen många, men i framtiden hoppas han få spela mer i andra delar av Sverige. Foto: Ellen Nielsen-Kindstrand

Robert berättar att han gärna skriver för "den lilla människan", men aktar sig för att bli politisk. Efternamnet Rebell la han själv till strax efter att han hade börjat spela i tunnelbanan.

- En rebell för mig är en person som kämpar för fred, kärlek och rättvisa. Det finns militanta rebeller, men sådan är inte jag. Jag är en snäll rebell som påverkar genom min musik.

När Robert var sexton år gammal tog hans liv en vändning.

- Mina föräldrar hivade ut mig på gatan. Jag var punkare, och de skämdes över mig. De tyckte inte att en sån som jag passade in i det fina villaområdet där vi bodde, säger han.

Efter att ha blivit utkastad var han hemlös i över fem år. Men istället för att göra som så många andra och hitta räddningen i droger satsade Robert, som aldrig ens rökt en cigarett, på musiken. Han spelade redan i punkband, och 1989 ställde han sig för första gången vid Zinkensdamms tunnelbanestation i Stockholm och började spela.

- Fast i början fick jag mest betalt för att hålla käften, säger han. Så illa lät det.

Efter ett par år flyttade han sina spelningar två stationer bort, till Slussen, och där har han blivit kvar. Musiken har alltid varit det som fått Robert att kämpa vidare när allt har känts svårt. Som i kampen om sonen, som tvångsomhändertogs i en vårdnadstvist år 2006, och som Robert sedan dess försökt få tillbaka vårdnaden för. Robert själv tycker att Socialtjänsten har missbrukat sin makt i fallet.

- De har dömt mig baserat på sina fördomar. De tycker inte att jag duger som pappa bara för att jag inte har ett vanligt jobb, säger han.

Nyligen vann han sitt första delmål som ger honom utökat umgänge. Nu får Robert träffa sin tioåriga son i fyra timmar varannan vecka, under övervakning. Robert har inte gett upp ännu. På sin hemsida har han en namninsamling där han lyckats få ihop över 800 underskrifter.

- Jag hade inte kämpat så här länge om jag vetat att jag hade gjort något fel, säger Robert. Men det har jag inte. Ändå får jag inte vara med mitt barn, eller ens säga att jag älskar honom.

I Stockholms tunnelbana gjorde Robert sig känd för sina egenskrivna punklåtar, och visst är steget till visorna långt. Men inte så långt som man kan tro, menar Robert.

- Jag har provat att sänka tempot på mina egna punklåtar och insett att skillnaden mot visan inte är så stor ändå, säger han. Dessutom har jag alltid haft visorna i mig, ända sedan jag var ett litet barn. Nu känns det som om en cirkel är sluten.

Visst kan Robert sakna Stockholm ibland. Han tycker att det är svårt att vänja sig vid tystnaden och lugnet i Västervik. Men när han var uppe i Stockholm över jullovet kom han faktiskt på sig själv med att längta tillbaka till Västervik.

- Det är en väldigt vacker stad, även på vintern. Jag skulle nog kunna tänka mig att bo här i framtiden. Om jag träffade en tjej och fick bo med henne och min son. Mitt liv här är ganska ensamt.

Att stanna kvar för länge på samma plats är dock inget som Robert planerar. Hans slogan är "Alltid på turné" och målet för framtiden är att ta den turnén ut i landet.

- Jag vill göra min grej, precis som i tunnelbanan. Men tanken på att kunna flytta upp det hela på en stor scen är hur häftig som helst. Jag kan försörja mig i Stockholm, men jag vill nå ut till ännu fler.

Han har redan gjort gott om planer för 2011. Bortsett från att gå andra terminen på Visskolan ska han hinna med att delta i tv-programmet Talang på Tv4, ställa upp i SM för gatumusikanter och släppa sitt första studioalbum "Egna visor från ett tunnelbanehjärta".

- Om tio år hoppas jag ha inlett min 75:e turné och släppt min 8:e platta, skrattar han. Och så kommer jag att spela i tunnelbanan så länge hälsan räcker. Kanske kommer jag att komma haltande som 80-åring med rullator och kör några låtar vid Slussen. Det skulle vara tufft.