Han föddes i Östra Eds socken och växte upp med sina morföräldrar i Källvik, ett torp under Åsvik, nära Östra Eds kyrka. Efter sex år i kyrkskolan väntade vuxenlivet för Bertil.
För VT:s läsare berättar Bertil om sin livsresa, och hur han ser på sin hemstad ur sitt perspektiv.
Som 13-årig pojk ställdes han inför två val, antingen tjäna som dräng på Åsvik eller gå till sjöss. Han konfirmerades på påskdagen och annandag pingst mönstrade han på m/s Sjölivet, med hemmahamn i Skeppsgården. Skeppare var Gustav Karlsson, son till en skomakare som också bodde på Källvik.
– Som yngst i besättningen, tre man, gavs jag allehanda sysslor. Laga mat, skrubba däck. Vi gick längs Östersjöns kust, upp till Ålands hav och ned till Hanöbukten, ofta med timmer till dåvarande Tändsticksfabriken, vi hämtade sten och cement på Öland.
Bertil fortsatte på andra skutor, bland annat m/s Solvig från Västervik.
– Den värsta last vi kunde få var kalk i lös vikt från Oaxen vid Södertälje. Kalken kördes ombord i skottkärror och tippades i lastrummet. Kalkdammet som yrde går inte beskriva. Det var strävsamt – men också lärorikt.
Kriget stod för dörren och som sjöman blev han placerad på den svenska flottans dåtida storhet, pansarskeppet Drottning Viktoria. På grund av ett synfel fick han senare sluta på sjön, och fick en fristad hos en äldre släkting på Gotlandsgatan i Stockholm. Där arbetade han som lagerarbetare i den i Stockholm välkända mattfirman Myrstedts.
Bertil träffade sin livskamrat Clary, en vacker skärgårdsflicka från Väderskär i Loftahammar. Via Örebro landade de i mitten av 1950-talet i Piperskärr som egna företagare. Långt före Solsidan och den enorma expansion som skett längs Gamlebyviken.
Hos Myrsteds och senare Nessims och andra arbetsgivare, fick han lära sig vikten av service, och en dröm växte om att starta något eget.
– I Piperskärr fick jag chansen att förverkliga min dröm. Vi jobbade hårt, jag, min fru och fina anställda som Gun-Britt. Vi slogs för söndagsöppet, kyrkan sade nej, facket sade nej men till slut sade länsstyrelsen i Kalmar ja, mycket tack vare pensionerade jägmästaren Westerberg som hjälpte mig genom den byråkratiska långbänken.
Det är med visst vemod som Bertil tänker tillbaka på den tiden. Idag saknar Piperskärr och Norrlandet en egen affär, det är ofattbart säger han. Lika ofattbart är det enligt Bertil att centrala Västervik numera saknar en rejäl livsmedelaffär.
– Finns det en hemlig agenda där Ica Maxi har vetorätt mot nyetableringar centralt? Artiklar i VT har i sommar vittnat om stort missnöje hos båtturister, ett missnöje som nu sprids via båttidningar och båtklubbar.
I dag förundras han också över alla turer i Slottsholmsfrågan, och passar på att efterlysa en granskning;
– Det är väl uppenbart att Björn Ulvaeus vill bygga ett monument över sig själv – det kan jag acceptera, men inte stadens handläggning. Att Abba-ikonen är frontfigur för ett riskkapitalbolag framgår på företagets hemsida. Att som staden överlåta den mest värdefulla marken i kommunen för en krona enligt VT:s ”Husaffärer”, är om något vänskapskorruption.
Senare i livet arbetade Bertil även som lantbrevbärare, ett yrke som han trivdes bra med.