Kjell-Arne Karlsson fick en guidad tur av kungen, ombord på konungens privata torpedbåt.
– Jag ropade så klart, "Ers Majestät! Får vi komma ombord?", och kungen viftade undan de där snopna vakterna, haha, säger Kjell-Arne, eller "Kaka" som han kallas, med ett brett leende.
Händelsen utspelade sig i början på 00-talet. Kungen, Carl XVI Gustaf, var på väg mot Västervik. Någon tipsade tidningen. Sedan dröjde det inte många minuter innan Kaka stod vid Skeppsbrokajen.
– Han kom i sin privata torpedbåt, det är en riktig veteranbåt, förklarar han.
Att livvakterna ställde sig med sina vapen framför båten hindrade inte Kaka. Självklart fångade han kungens uppmärksamhet och bad om en pratstund. Och så kom det sig att han fick en guidad tur på den där veteranbåten.
– När man ser honom på tv säger han inte så mycket. Men han var väldigt talför och vi hade ett trevligt samtal i säkert 45 minuter.
Det visar sig att både Kaka och kungen är mycket tekniskt intresserade, och har en fäbless för båtar. Klart de hade mycket att prata om.
Livet till havs har alltid intresserat Kjell-Arne. Men en gång kanske det blev lite för mycket av det goda...
– Det här var en kall vecka i januari. Jag har gjort många långseglingar till Gotska Sandön, en resa som tar 25 timmar, börjar han berätta.
Han och en kollega på VT korsade det öppna havet för att göra en reportageresa. Väl på plats blåste det upp till storm.
– Vågorna var sju meter höga. Det blåste 25 sekundmeter. Det fanns inte en chans att ta sig hem.
Vad gör man då, om man heter Kjell-Arne Karlsson? Man slår en signal till flygvapnet.
– Jag ringde till kustartilleriet på Fårö på Gotland. Frågade om de inte brukar träna med helikoptrar vid Gotska Sandön. De svarade att det gör de jätteofta. Jag frågade om de inte kunde träna med helikoptrar över oss dagen efter, så att vi kunde få lift hem. Det gick så bra så. De kom med sina Superpumor, som helikoptrarna kallas. Helikoptrarna fick flyga sidledes för att det var så stark vind.
Arkivbild. Den här bilden knäpptes samma dag som Kjell-Arne Karlsson gjorde sin sista ordinarie dag på Västerviks-tidningen. Men han återkommer titt som tätt, och jobbar lite för skojs skull. Han stannade på VT i 40 år, på grund av det varierande arbetet och de trevliga kollegorna.
Kjell-Arne Karlsson är inte bara journalist in i benmärgen, han är också från början maskiningenjör. Men det hann han aldrig riktigt jobba som.
Han föddes i Nyköping, son till en pappa som jobbade på flygvapnet och en mamma som var bibliotekarie. Som ung tonåring blev han "springpojke" på Södermanlands Nyheter. När han var klar med skolgången fick han en slags lärlingsanställning, med halv lön.
– Jag var fast redan första dagen! Det var så roligt, berättar han.
Lärlingstiden gick ut och Kaka gick till chefredaktören och frågade om han kunde få stanna.
– "Ja visst ja, det har jag glömt att säga. Klart du ska stanna", svarade han, berättar Kaka.
På den vägen är det.
I sitt yrkesliv har Kjell-Arne fått uppleva det mesta. Från att vara med i en operationssal på sjukhuset till att lotsa in det största fartyget som anlänt till Västerviks hamn.
Vi träffar Kjell-Arne Karlsson några dagar innan hans 75-årsdag, just när den första snösmockan lagt sig över Västervik.
Det är en lite besynnerlig känsla, att som journalist intervjua en annan journalist. Det är lite nervöst. Det är ju inte vilken journalist som helst. Kaka har varit journalist dubbelt så länge som undertecknad har levt. Han har dubbla journalistutbildningar och i runda slängar har han gjort 10 000 intervjuer. Innan han slog sig ner i Västervik hann han jobba på till exempel Dagens Nyheter, Sveriges Radio och Riksblandning, som var lokala humoristiska nyhetsinslag som sändes på SVT innan Rapport.
Men undertecknad har inget att vara nervös för. Kaka pratar öppenhjärtigt och målande om sina äventyr. Han utstrålar värme och entusiasm. Kanske är det en nyckel till de många minnesvärda mötena han berättar om.
– Astrid Lindgren är en person jag aldrig kommer att glömma. Vi träffades några gånger, och kunde prata nästan som vänner.
Hur var hon?
– Hon var helt underbar. Trevlig och snäll, och hon var så naturlig, hade ingen hybris trots att hon var världsberömd. När intervjun var klar satt vi kvar och kunde prata om allt möjligt.
Kjell-Arne Karlsson och frun Lisbeth Halde i golfparadiset Costa Navarino.
Kjell-Arne Karlsson började på VT 1973. Han hade seglat här i skärgården. Han och flickvännen, sedermera hustrun, Lisbeth Halde tänkte att här kan man ju bo något år.
– Men vi fick så snabbt vänner! Och när jag gick med i segelklubben fick jag ju flera hundra nya kompisar. Vi trivdes. Så vi pratade nog aldrig om att flytta igen, berättar han.
Vi sitter i köket i lägenheten i centrala Västervik, med utsikt över havet. Plogbilarna kör för fullt efter årets första snösmocka.
– Du skulle varit med vintern 1985. Snön var meterhög, säger Kaka.
Tog du dig till jobbet i det vädret?
– Oh ja. Jag fick åka ut på massa spännande jobb. Det kom bandvagnar från Eksjö – det gick inte att ta sig fram med bil – så jag hängde med ut till Helgerums slott och hjälpte ett par i 80-årsåldern att skotta fram sin dörr och bära in ved.
Du verkar väldigt äventyrlig av dig?
– Ja jag är nog ganska orädd. Framför allt är jag nyfiken! Det har jag alltid varit.
Som 16-åring tog han flygcertifikat. Sedan dess har flyget varit en stor del av hans liv. Segelflygning, som han håller på med, innebär att man svävar utan motor.
– Solen lyser och värmer upp marken. När varmluft stiger skapas som "bubblor", och när man träffar dem så lyfter man, förklarar han.
2007 publicerade VT den här bilden, med bildtexten: "Kjell-Arne Karlsson har koll på instrumentpanelen. Han vet exakt när det är dags att släppa linan till framförvarande motorplan."
Även om det nu var nästan 10 år sedan han slutade sitt jobb som reporter på Västerviks-Tidningen verkar inte äventyrligheten ha dämpats.
Han berättar hur han och Lisbeth ofta och gärna reser runt, både för att åka skidor och spela golf. Spanien, Portugal, Italien, Tunisien, Grekland...
– Vi har många gemensamma intressen, säger Kaka som svar på hur han och Lisbeth har lyckats hålla ihop förhållandet i ett halvt sekel.
– Vi träffades nog på någon dans. Och jag såg en jättesnygg tjej. Hon är en väldigt förstående och smart människa, säger han.
De båda har nog träffat de flesta invånarna i Västervik. Kaka i sin roll som journalist, Lisbeth i sin roll som lärare.
– Ibland kommer det fram skäggiga män till Lisbeth på stan och säger att de kommer ihåg henne som lärare. Och ibland kommer folk fram till mig och säger att de minns när jag intervjuade dem för det ena eller det andra. Det känns jätteroligt.
Några särskilt äventyrliga planer för sin 75-årsdag har han dock inte. Han och Lisbeth reser till dottern, och de två barnbarnen, som är "livets efterrätt", som Kjell-Arne uttrycker det.
– Fyller jag 75? Skojar du? Jag känner mig mer som 40! säger han, och brister ut i ett skratt.