Jubileet firar gänget i Spanien. I tisdags flög de ner och på söndag väntar, förhoppningsvis, matchen Malaga–Barcelona.
– Om vi får biljetter. Vi tänkte försöka köpa på plats, förköpsbiljetterna var på tok för dyra, säger Eines Lagerlöf.
Han och Leif Olsson är de enda från det ursprungliga gänget som fortfarande hänger med på resorna. De flesta andra är borta, eller så har åldern tagit ut sin rätt.
Men nya medlemmar har kommit till och förutom resor, numera vartannat år, träffas gänget regelbundet för att spela bowling, kasta pil och umgås. Genom året har Arsenalgänget också själva utövat idrotter som fotboll och innebandy.
Leif Olsson och Eines Lagerlöf berättar om hur det hela startade:
– Det var i februari 1972. Jag satt hos Rune Masth i hans lilla lunchrum på Caltexmacken. Jag hade februarilov och hjälpte Rune med lite av varje, berättar Eines Lagerlöf.
Vid tillfället läste han DN och hittade en intressant artikel om ett gäng killar som startat en förening de kallade Kinas vänner.
– Då kläcktes en idé hos mig: Varför inte starta något liknande och kalla den Englands vänner med betoning på fotboll.
Tillsammans med Rune Masth började Eines Lagerlöf diskutera upplägg, finansiering, vilket som skulle bli "deras" lag och vilka som kunde tänkas vilja vara med. "Tipsgänget" på macken bjöds in och därefter de tre första som kom och tankade. Samtliga nappade på idén och den 20 mars 1972 höll föreningen sitt första sammanträde.
Den första resan gjordes med båt till London ungefär ett år senare. Eines Lagerlöf och Leif Olsson minns resan med glädje:
– Vi blev ganska populära på båten, kanske för att vi hjälpte till att städa. Och så sjöng vi så mycket också, att vi fick hela båten med oss, berättar Leif Olsson.
Till resa nummer två hade Arsenalgänget uppgraderats till VIP-personer och fick sitta och äta vid kaptenens bord. Dessutom hade en del av servicepersonalen som jobbade vid den första trippen, bytt pass för att få träffa gänget från Västervik igen.
Just sång har varit lite av Arsenalgängets signum.
– Vi sjöng nästan alltid, överallt. En gång stod vi och sjöng i Londons tunnelbana på väg till Wembley, och folk stannade till och gav oss pengar, berättar Eines Lagerlöf.
Fotbollssupportrar och skönsång klingar kanske inte samstämmigt för alla, men Leif Olsson försäkrar att sången var av det renare slaget.
– Det var inget vrål och skrål. Det fanns folk i gänget som verkligen kunde sjunga och det var både Arsenalsånger och svenska folkvisor. En gång sjöng vi "Här är gudagott att vara" på en match, berättar han.
I början gjordes resorna en gång per år, numera försöker gänget åka vartannat år. Det har blivit ett 30-tal resor genom åren och inte bara till England. Holland, Spanien, Grekland, Portugal, Tyskland, Italien, Polen, Åland och Estland är andra länder som Arsenalgänget har besökt för att titta på fotboll.
– På sistone har det inte blivit så mycket England, för matcherna där är så dyra. Ibland har vi ordnat biljetter på plats men en gång var det fullt så vi hamnade på en italiensk juniormatch i stället, berättar Eines Lagerlöf och fortsätter:
– Det var ju inte riktigt meningen. Men vi blev positivt överraskade. Det var mäktigt och högtidligt, och spelarna betedde sig precis som om det hade varit en landskamp.
På de 45 år som gått sedan gänget började planera sina fotbollsresor har det hänt en del även i den världen. Läktarvåld var inget man tänkte på under 1970-talet och genom åren har säkerhetsarrangemangen kring matcherna blivit större.
– I Polen hade de vakter med k-pist som nästan blev hotfulla när vi inte lämnade arenan tillräckligt snabbt efter en match. Det var lite obehagligt, säger Leif Olsson medan Eines Lagerlöf berättar om hur polisen i Milano tog kopior av åskådarnas pass för att ha koll på vilka som satt på läktaren.
Många fina minnen har det förstås också blivit, som i Polen i början av 1990-talet när Sverige spelade VM-kval och förbundskaptenen Olle Nordin efter det mål som avgjorde till Sveriges fördel rusade fram till svenskarna på läktaren och såg till så att alla stämde upp i nationalsången.
På senare år har Arsenalgänget också försökt förmå sitt favoritlag att värva fler svenska spelare. Eines Lagerlöf visar ett brev, daterat 2012, där han försöker förmå Arsenals ledning att värva den svenska spelaren Rasmus Elm.
– Vi fick aldrig något svar, men man måste ju ändå försöka, säger Eines Lagerlöf och skrattar.