1917 gifte han sig med Anna Viktoria (Thora) Svensson från Överum. Göthe och Viktoria fick fem barn mellan åren 1917 och 1926. 1928 gick Viktoria bort i, som vi fått berättat för oss, blödande magsår eller brusten blindtarm (i dag skulle detta inte behöva hända). Göthe blev änkeman och ensam med fem barn i åldrarna 11 till 2 år. Inte så svårt att föreställa sig hur detta liv kom att förändras både för Göthe och för de fem moderslösa barnen.
Göthes far, Carl Johan Edvard Johansson var också trädgårdsmästare och lite av investerare i fastigheter. Han ägde den nu omnämnda stadsägan 83, Kramma. Men för oss barnbarn har det aldrig funnit något annat namn på denna fastighet än Skogshyddan, vilket också framgår av alla kvarvarande dokument som är adresserade till just ”Skogshyddan, Västervik”.
Någon gång på 1930-talet erbjöd Carl Johan Edvard Johansson sin son, Göthe Johansson och Västerviks stad att köpa området. Sonen Göthe skulle få köpa för halva priset av vad han ville ha av Västerviks stad och vi tror att det rörde sig om 20 000 kronor som var priset till staden. Farfar tyckte dock att 10 000 kronor var mycket pengar och vågade inte satsa i detta, vilket gjorde att hela området, från nuvarande Breviksvägen till Köningsmarksgatan, hamnade i stadens ägo. Farfar blev dock arrendator av området och arrenderad och brukade jorden fram till han pensionerade sig.
Under alla år som han arrenderade området livnärde han sig själv och sina fem barn genom att odla och sälja grönsaker, frukt och rotfrukter på det som i dag är Grönsakstorget och enligt utdrag ur farfars kassabok (något som för övrigt man kunde önska att fler ägnade sig åt idag) så gick affärerna nog ganska bra. Farfar gifte aldrig om sig men skaffade sig en hushållerska som hjälpte till med hushållsgöromål och för övrig kan man tänka sig att äldsta dottern Majken var den som fick vara ”extramamma” till sina småsyskon.
På bilden som var i VT skärtorsdagen, ser huset ganska ”skruttigt” ut vilket det förmodligen också var, med tanke på att Västerviks stad inte var så angelägna om att hålla det i brukligt skick, men på väggen som man ser växte det jättelika rankor med vindruvor, otroligt goda kärnfria små söta gröna vindruvor och dörren som är till höger på bilden går till farfars utgrävda jordkällare där all potatis, äpplen, päron och inte minst stora ekfat med inlagda saltgurkor förvarades över vintern (jag kan än idag känna lukten av gurkinläggningarna, väl i klass med ”Rosenlundsgurkorna”, när man öppnade dörren och skulle gå ner i den mörka lite fuktiga källaren och till höger hängde sladdlampan som man var tvungen att tända för att överhuvudtaget se någonting i stentrappan som ledde ner till källaren med alla potatislådor, trälådor med frukt och ekfat med inlagd gurka). Strax till höger (utanför bild) fanns en vattenpump med eget vatten och i köket fanns vedlåren och på diskbänken en hängde vattenskopan som man fick ösa vatten ur den emaljerade hinken placerad under diskbänken med vatten pumpat ur just pumpen på gården.
Namnet ”Jocke” (som egentligen inte är hela sanningen utan det var faktiskt ”Jocke i Hagen”) var nog något som barnen på 50-talet – Nisse Ragnarsson&Co som var där och pallade frukt på alla träden – myntade. Farfar var ganska ”ilsken” på alla busungar som skulle palla frukt och försökte jaga bort dem, vilket inte var så konstigt med tanke på att detta under alla år varit hans och hans barns enda utkomst för att få en dräglig tillvaro.
Och precis som det stod i artikeln i VT skärtorsdagen så jämnades Skogshyddan med marken 1964 och farfar flyttade in i det då ganska nybyggda pensionärshemmet på Köningsmarksgatan där han under en tid kunde se alla sina växthus från sitt vardagsrumsfönster och han hade rinnande varmt och kallat vatten i sina kranar och kunde gå på toaletten inomhus. Vilket naturligtvis var en lyx för honom och på skänken i vardagsrummet stod samma skål med ”Kungens bröstkarameller” som stod på skänken i finrummet i Skogshyddan (dit man nästan inte fick gå in med möbler täckta med lakan och ingen värme men där Kinaspelet alltid stod uppdukat på ”finbordet”…)