Den här bilden som vi lånat av Kalle Henriksson är från ”Nya Varvet” som förmodligen också blev det sista varvet. Det anlades 1917 och låg ungefär där vi i dag hittar Värmeverket. Varvet var för sin tid mycket modernt med tidens alla finesser. Det hjälpte inte. Det blev aldrig någon bra affär.
Den 4 oktober 1918 sjösattes motorfartyget Gunvor på 350 ton. Det blev några motorfartyg till. Men det var klent med nybyggnationen i Västervik. Varvets huvuduppgift blev istället reparationsarbeten.
Verksamheten åkte berg och dalbana. Den började med stora förväntningar. Varvet hade en större arbetsstyrka än sina föregångare. Den första blomningstiden blev kort. Dyningarna av det första världskriget förmörkade tillvaron för Varvets ägare.
1917 köptes Limhamns båtvarv. Tanken var att flytta arbetare och utrustning till Västervik för att expandera med småbåtsbyggeri. Det blev ingen succé och det blev inte nästa affär heller när Figeholms varv köptes. I Västervik fortsatte man att bygga träfartyg. Det var väl kanske inte det smartaste sättet att möta den nya tidens krav i början av 1920-talet.
1927 toppade varvet. Arbetsstyrkan var nästan 300 man och varvet byggde sitt första järnfartyg. Fartyget fick namnet Småland, var på 1 050 ton, destinerades direkt till USA där det efter att ha gått i oljefrakt såldes. Men utförsåkningen hade inletts. Det månghundraåriga skeppsbyggeriet i Västervik gick långsamt mot sin undergång. 1932 lades nya Varvet ner för att uppstå några år på 1940-talet. Ägare kom och gick. Men lönsamheten uteblev.
1956 i maj lämnade det sista fartyget stapelbädden i Västervik. Det var ett minutläggningsfartyg till marinen. Skeppsbyggeriet i Västervik slutade och började på samma sätt – med byggande av krigsfartyg. Det var Gustav Vasa som satte igång det. 450 år senare var skeppsbyggerisagan över för Västerviks del. Sörjd och saknad av många.
Bengt Faleij