Hur som helst, det kom ändå något bra från Oskarshamn, min far Nils Lagerlöf. Far blev förste maskinisten på isbrytaren. Han är känd av västervikarna genom sin hobbymodell, en ångmaskin, som stod i ett av skeppshandlare Condra Larssons julskyltningsfönster, se VT den 22 januari 1986, en artikel av redaktör Rolf Åsberg.
Nils Lagerlöf anställdes tidigt och var kontrollant vid byggandet av Västervik på Bergsunds varv 1929. Jag var nästan fyra år när Västervik kom till sin hemmahamn. Mina första och starkaste minnen är från Västerviks 500-års jubileum. Då gick hon bestämda turer ut i skärgården med jubileumsfirande. På-och aväntring skedde på fest-och utställningsområdet, gamla varvsområdet.
Hon var så fin med vimpel i masten, och jag har för mig att hon vid något tillfälle även hade flaggspel samt kapell över bryggan och akterdäck.
Västervik fick vara med om många olika uppdrag. En sen höst under 1930-talet drabbades kustområdet utanför Västervik av en svår storm. Den kom snabbt och delvis oväntad. Väderleksrapporterna var inte som i dag. Tre fiskare rapporterades saknade och Västervik fick uppdraget att söka efter dema. I tre dygn finkammade hon området runt Åskeskär. Jag minns att far tog illa vid sig av den upplevelsen. Han gick ogärna i norra skärgården med sin motorbåt efter den händelsen.
Under krigsåren fick hon som uppgift att dra timmersläp. Det blev en av de längsta turerna som existerade, nämligen Skelleftehamn–Blankaholm. Tre-fyra turer kunde det bli varje sommar. Resan upp tog tre dygn och cirka en månad ned.
Jag var med på en resa som eldare 1940. Det var ransonering på många varor, så även på stenkol. Tilldelningen var mycket liten och det skulle användas endast vid situationer som till exempel att söka nödhamn, så det var ved som gällde vid eldning. Det var ett mycket styft arbete att hålla stimmet uppe. När veden var slut ombord, 80–100 kubik, var det att lägga till vid flottarna. Där fanns vedförrådet för hela vägen till Blankaholm. Timmrsläpet bestod av 22 flottar det låg fastsurrade vid varandra två och två, alltså elva i rad. Timmersläpet med bogserlinan blev flera hundra meter långt. Med henns cirka 500 hk förflyttades allt med en hastighet av två till tre knop. Det mer att berätta här, men stannar med att skriva att resan gick i stort sett bra med undandag för ett myteri.
Maten var dålig och mycket enahanda. En del av besättningen gick till kaptenen. Han i sin tur blev rädd och låste in sig i navigationshytten på bryggan. Förhandlingarna var med en stängd dörr mellan parterna, men maten blev bättre efter det.
Vid 22-nyheterna en kväll rapporterades en drivmina i Ålandshav och vi skulle den natten gå över där. Mycket riktigt, fram på morgontimmarna upptäckte vi minan på avstånd.
Vid en senare resa upp höll man på att lägga henne utanför Landsort. Kättingen, som man snurrade flottarna med vid ett tidigare släp, hade lastast på akterdäck. Det var många ton. I sjöhävningen utanför Landsort försköt sig kättningen på däcket av stål och hamnade i ena långsidan. Det innebar kraftig slagsida. Man sökte nödhamn för att komma i lä och lämpa kättingen på plats på akterdäck. Far berättade att skepparen fick en chock. Han låg stilla mer än ett dygn längre än han behövde. Till näsa resa kom det ett trägolv med tvärslåar på akterdäck, det höll kättingen på plats.
Krigsvintrarna var mycket kalla och därmed kraftig isläggning. Ett år väntade man inget fartygsbesök, så man brydde sig inte om att hålla någon ränna ut till öppet vatten. Isläggningen på Lucernafjärden blev omkring 75 centimeter. Det var svårt för Västervik att klara att bryta den tjockleken. Hon backade 2–300 meter och så full fart fram. Hon rände upp på isen och den gav med sig fem–tio meter. Där stod hon med maskin på full fart fram. Trots det gled hon ned och fick börja om att ta fart, och så höll man på hela dagarna. Hon kom ut till fritt vatten med det tog tid.
Åren i början av 1940-talen gick strömmingen till utanför Västervik, man landade stora mängder. Isbrytaren Västervik lastades med många ton och gick med den till Gdyina nuvarande Gdansk. Allt gick bra med den välkomna lasten.
Ett annat ovanligt uppdrag var bärgare, men här är jag oviss när det var. Det var så att ett lastfartyg skulle gå till Verkebäck för lossning eller lastning, men gick på grund vid inloppet till Verkebäcksviken. Västervik gick ut till haveristen och låg där ett dygn, och väntade på order från rederiet att dra henne loss. Så låg hon där ett dygn, och väntade på order från rederiet att dra henne loss. Så kom beskedet från rederiet att det tog ett annat bärgnignsföretag till hjälp. Så Västervik gick till sin hemmahamn.
Far skadade sig i tjänsten under krigsåren. I sviter av det var han tvungen att sluta som maskinist på isbrytaren Västervik. Han försökte ta ur mig tanken på att bli sjöman. Om han lyckades vet jag inte, men kriget gjorde det. Åren med isbrytaren Västervik var fina.