60-åring som inte räds en tackling

-Det är som att vara extramamma, man har ständigt en ungskock efter sig, skämtar Maj medan vi letar en lugn plats för vår intervju. Idag är alltså en alldeles speciell dag för Maj, men det vill hon inte gärna tala om när VT träffar henne. -Det har jag förträngt! Även om kroppen kan kännas gammal ibland, så känner inte jag mig det. Någon större fest blir det alltså inte idag - istället har barn och barnbarn planerat en stor fest på lördag. Men Maj berättar att hon i alla fall ska hålla sig hemma så att hon kan bjuda på något till de som kommer. Med sina många år i restaurangbranschen torde hon kunna fixa något. Maj växte upp i Toverum i Vimmerby kommun. Hon var näst yngst av elva syskon och hade alltid någon nära. Pappan var smed, mamman hemmafru. De hade aldrig en massa pengar men det saknade hon aldrig. -Numera ska man ju ha en massa materiella saker bara för att passa in. Det tycker jag är lite synd. Min egen grundtrygghet har jag fått genom att alltid känna mig älskad. Mycket har förändrats sedan Maj var barn. -Mina elever måste tro att jag är 150 år ibland. När jag var liten hade jag vare sig ätit spaghetti eller pizza. Jag växte upp på kryddpeppar och lagerblad. På den tiden kunde man verkligen laga soppa på en spik! När Maj var tio år flyttade familjen från Toverum till Västervik. -Jag hade aldrig sett så stora gator som i Västervik och var alldeles förundrad, minns Maj. Maken Åke träffade hon när hon var 15 år. Bröllopet stod två år senare. De fick tre barn och 33 år tillsammans innan maken gick bort 1998. Maj och Åke prövade lyckan utanför Västervik. Ett tag drev de hotell- och restaurang i Götene. -Vi trodde att det inte spelar någon roll var man bor så länge man har sina kära omkring sig. Men det stämmer inte. Vänern är inget i jämförelse med havet utanför Västervik. Så kosan styrdes återigen till Småland och Västervik. Det är svårt att undgå att staden ligger varmt om Majs hjärta. -Det är verkligen ett privilegium att bo här. -Nej, nej, inte kan jag undervisa heller! svarade hon när en väninna frågade om hon inte ville börja undervisa. Steget till att börja undervisa var inte alls självklart. Men hon gav det ett försök och minnesbilden av den första lektionen är tydlig. Längst bak i klassen satt en elev med mössan på. Det var inte Maj van vid under sin egen skolgång och hon bad vänligt men bestämt att mössan skulle åka av. -Men när han tog av mössan visade det sig att han hade rakat huvud så han fick ta på sig mössan igen. Han hade tydligen förlorat ett vad. Det är inte bara eleverna som lär sig något i skolan, jag har också saker att lära av dem. När VT frågar om vilken hennes viktigaste egenskap är, kommer svaret snabbt: Orädd. -Man kan inte vara med i en match och hänga vid sargen, man måste ge sig ut på isen. Även om man kan bli utvisad eller få sig en eller annan tackling. Maj säger att hon är bra på att lägga sig i saker och ting. - Jag har försökt förändra mig men har märkt att det inte går. Ibland önskar jag, och kanske även andra, att jag kunde lära mig att vara tyst, ler Maj. På fritiden, vilket det inte blir mycket av, påtar Maj gärna i trädgården, låter sig försvinna med en god bok, eller åker och hälsar på barn och barnbarn. Hon sitter också gärna på ett torg i Rom och tittar på förbipasserande. Reseintresset är stort. -I vår åker jag tillsammans med barn och barnbarn till Kartago i Tunisien, staden där Hannibal föddes, säger Maj och får något drömskt i blicken. Hon har ett stort historieintresse och vill gärna att resorna har en kulturell och historisk koppling. När hon inte har tid att resa kan hon i alla fall läsa om platserna hon vill besöka. -Jag alltid en bok "på gång" men det tar längre tid att läsa numera. Och när andra läser romaner läser jag kokböcker istället. Och det är väl inte särskilt konstigt.

60-åring som inte räds en tackling

- Det här måste vara Sveriges vackraste skola, säger Maj Rondahl när VT träffar henne i Hotell- och restaurangskolans lokaler. Här har hon varit lärare sedan skolan slog upp portarna.