Martin Vikström föddes i Norrbotten – i Kalix närmare bestämt och han har bott nästan hela sitt liv där uppe. Han tog över sin fars målarfirma och jobbade väldigt mycket åt SJ vid järnvägar över hela Norrbotten.
Han målade stationshus, banvaktsstugor och järnvägsbroar under många år. När de målade broar så fanns det inga ställningar och skyddsräcken att luta sig mot. De fick klänga och klättra på brospannen högt över rälsen och vattnet under bron, men inga olyckor hände. När målarna jobbade med broar så bodde de ofta under veckor i sträck i tält vid arbetsplatserna.
På sträckan Boden – Morjärv – Haparanda – Övertorneå har han nog målat så gott som varenda hus som SJ ägde. Han jobbade mycket i Haparanda under krigsåren och låg även inkallad i ett artilleriregemente under några beredskapsår, där såg han hur flyktingar vällde in i Sverige från Finland.
En historia från den tiden – flyktingarna kom i stora skaror och militären i Haparanda hjälpte till att ta hand om alla som kom, bland annat så byggde de toaletter över ett djupt dike och satte upp långa plank där folk satt på rad och gjorde sina behov. Där hade någon skrivit på en bräda:
”Över hela landet jag farit, och på många ställen jag varit, men sen jag kom hit, aldrig jag sett så mycket skit”.
Martin tycker om att prata och berättar gärna historier för släkt och vänner.
Martin Vikström och hans fru har alltid haft ett stort naturintresse och tillbringade mycket tid i den egna sommarstugan vid Kamlungeträsket, strax nedanför Morjärv vid Kalix älv. Stugan har nu övertagits av sonen och finns fortfarande kvar i familjens ägo även om Martin inte längre kan ta sig dit. Han har alltid tyckt om att gå i skogen och plocka bär, det är många hinkar hjortron, blåbär och lingon som han burit hem och som familjen smörjt kråset med.
Att Martin och hans numera bortgångna fru hamnade i Västervik beror på att yngsta sonen fick jobb på OKG och då bestämdes att föräldrarna skulle följa med för att få närmare till barn och barnbarn. Dessutom fanns inte så många kvar av de gamla vännerna och med åren blir det svårt att kunna besöka dem som man vill.
Martin Vikström har fått ha tankarna i behåll men kroppen har slitits av många års hårt arbete, därför bor han sedan en tid på Erneborgsgården i Gamleby där han trivs bra och får hjälp med dagliga bestyr.