Alla vill vi på ett eller annat sätt tala om att vi finns.
Västervik gjorde det i mitten på 1980-talet genom att arrangera eventet ”världens
längsta glass”.
Kanske strävade man efter att bli omnämnd i Guinness rekordbok. Kanske var det bara
ett sätt att dra folk in till stan, nu när årets visfestival var ett minne blott och gatorna inte
direkt vimlade av människor.
Hur det blev med det förra vet jag inte, men mig lyckades man i alla fall dra in till
stan.
Mormor fick syn på notisen i Västerviks-Tidningen en kvart innan jippot gick av stapeln.
Längs hela Storgatan skulle glassen i fråga sträcka sig.
Hon, mamma och jag kastade allt vad tidningar och broderier hette åt sidan och hoppade in i bilen – utrustade med varsin sked.
Den upphetsning jag kände – en tioårig pojke som snart skulle få vittna, och kanske till
och med ta del av världens längsta glass – dämpades något när jag fick syn på själva verket.
Jag vet inte vad jag hade föreställt mig. Jo, det vet jag. Jag hade föreställt mig en strutglass av
något slag, typ Top Hat eller Cornetto.
Fast i skala 1:1000
Barn har ju så stark fantasi.
Istället låg det en massa halvliterspaket på rad på en slags träställning man byggt upp
utmed Storgatan.
Det var minst sagt ett slappt försök att sätta Västervik på kartan.
Inte hade man lyckats locka många åskådare heller. I runda tal rörde det sig om tre
meter glass per skalle, uppskattningsvis. Detta kan i och för sig ha berott på vädret. Det var en
synnerligen gråmulen dag, ovanligt kallt och rått för att vara mitt i sommaren. Vore det inte
för glassen hade mormor, mamma och jag troligen aldrig ens lämnat huset.
Men nu stod vi alltså där på Storgatan och huttrade, medan en farbror i svart hög hatt
och megafon i handen (intiativtagaren?) gjorde sitt bästa att hålla stämningen uppe.
Någon gång under hans klämkäcka presentationstal hände det som inte fick hända.
Små, liksom förvarnande droppar började falla från himlen.
Nog måste man ha räknat med att glassen skulle smälta – det var ju trots allt mitt i
sommaren – men man hade av allt att döma också räknat med en aningen större publik.
När farbrorn i hatten insåg vad som höll på att hända uppmanade han oss med ett stråk
av panik i rösten att hugga in, vilket vi också lydigt gjorde, men det dröjde inte länge innan de
små regndropparna hade förvandlats till stora och det formligen öste ner, och hur mycket vi än
skyfflade i oss så var det tydligt att vädrets makter skulle vinna den här fajten.
Flera hade redan gett upp och sprungit till sina bilar.
Jag var en av de få tappra glassätarna som höll ut till slutet, men tvingades kapitulera
även jag när mamma och mormor började rycka mig i armen och ville till bilen.
Jag kastade ett öga över axeln och såg farbrorn i den svarta hatten stå där med
megafonen i handen och blicken ut över förödelsen, liksom rådlös. Ensam kvar på Storgatan.
Det rann glass i rännstenen vid hans fötter.