Några dagar senare har jag och min man ”stängningshelg” på vårt älskade torp utanför Gamleby. Stängningshelg är ett helt nytt begrepp för oss, men det låter bra tycker jag. Ansvarsfullt. Vi har bara haft torpet sedan 2020 och är alltså nybörjare på det här med sommarställe. Tidigare år har höstarna på något vis bara glidit över i vinter och vi har fortsatt att åka hit på helgerna. Och sen har det blivit vår. Några gånger mitt i bistra januari frös visserligen rören, men vi fick hämta vatten i grannens ladugård och klarade oss fint – och utan vattenläckor, tack och lov.
Men det är alltså nya tider nu. Inflationen rusar och räntorna stiger. Elpriserna är rekordhöga, det vet till och med åttaåringar, och vi har förstått att folk faktiskt stänger sina sommarställen på vintern. De låter helt enkelt bli att åka dit. Det bär oss emot, vi vill ju vara i torpet jämt, men vi bestämmer oss alltså för att vara ansvarsfulla och kloka denna kommande elpriskris- och räntevargavinter.
Så vi frostar av frysen och stänger av den. Vi tömmer loftet på textilier och sätter dit råttfällor. Vi lär oss hur vi ska ställa in den nyinköpta luftvärmepumpen på underhållsvärme. Vi gör jättemånga olika stängningsbestyr, vi har en hel lista i en smart app som heter ”Stänga torpet inför vintern” (listan alltså, inte appen – även om det kanske borde finnas en sådan?) och samtidigt som vi bockar av de där bestyren ett efter ett känns livet lite…tråkigare. Det är något med den här vuxna, ansvarsfulla vinterstängningen som lägger sig som ett lätt tryck över bröstet.
På söndagen är det dags för hemfärd, och vi jobbar oss vidare på stängningslistan. Det är när vi kommer till punkten ”Stänga av vattnet” som min man säger det. Han kommer nog att behöva åka hit någon mer helg i november för att ordna något väldigt viktigt – och innan dess blir det väl inte minusgrader, så ska vi kanske ändå vänta med vattnet? Absolut, säger jag. Och tanken på att torpet inte ska vinterstängas totalt riktigt än gör att trycket över bröstet lättar lite.
Nästa punkt på listan är att tömma och stänga av kylen. Vi tittar på varandra. Sedan tar ett tyst gemensamt beslut – och låter kylen stå på.