Det kan ha att göra med att jag under de senaste månaderna kommit i kontakt med ett större antal äldre människor än vad jag gjort tidigare i min karriär.
Men jag vet inte om det är hela sanningen.
Plötsligt ser jag en massa vackra kvinnor omkring mig. Kvinnor med rynkor och gråa hårsvall. Människor jag tidigare uppfattat som grå möss utstrålar nu mognad, säkerhet och – skönhet.
Jaja, ni män med gråa tinningar och skäggstrån är också vackra. Men det här handlar inte om er. ”De grå tinningarnas charm” har länge varit ett begrepp, men har kvinnors ålderstecken verkligen uppfattats som lika attraktiva?
Jag tror inte det, men vet inte då jag i ärlighetens namn inte ägnat detta fenomen någon större tankeverksamhet. Förrän nu, då jag själv är på väg mot den brytpunkt mellan ung och gammal som kan sätta spår i både karriären och självförtroendet.
Så kanske handlar uppvaknandet mer om en identitetsgrej. Ett vägval. Att våga rocka det grå eller inte. Att omfamna åldrandet eller fortsätta försöka skjuta det framför sig.
I skrivande stund genomgår jag ett mindre kval. Frisörtid väntar och den grå utväxten går inte längre att dölja hjälpligt med mörkt torrschampo. Dags för färgning, med andra ord.
Men hur länge ska jag hålla på att dölja det grå? Vid vilken ålder är det rimligt att rekapitulera för åldrandet? Finns det ens någon tid då man bör inse ålderns begränsningar eller ska man försöka upprätthålla sin inre självbild så att den avspeglas på utsidan? Och hur skulle jag i så fall se ut? Som en tonåring?
Ibland känns nämligen inte skillnaden i temperament så stor mellan mig och min tonårige son. Om det sedan har med kombinationen pubertet och förklimakterium att göra, eller bara är ett genetiskt nedärvt personlighetsdrag är svårt att säga. Men visst är det ibland svårt att se sig själv i spegeln och upptäcka de ålderstecken som inte alls stämmer överens med den bild jag har av mig själv på insidan. Där jag fortfarande känner mig ung och oerfaren i många sammanhang. Där jag ibland tänker att jag fortfarande leker vuxen och att de andra när som helst kommer att genomskåda mig.
Men något har som sagt hänt. En inre mognad börjar sprida sig. Ett lugn, en trygghet som bottnar i ökad livserfarenhet. Och plötsligt kommer jag på mig själv med att se mina något äldre kvinnosystrar som förebilder. Både på ut- och insidan.