Sanna Hogman Fernandi: Det vackraste i livet är gratis och till för alla

Balkongen är gigantisk och jag ser två män som står där och en visar den andra en golfsving. Jag funderar över hur många konserter jag skulle behöva göra för att ha råd med det där huset. Eftersom jag, på gott och ont, berikats med en otroligt bra fantasi kan jag tänka mig in i ett liv där. Jag vaknar på morgonen, tassar ut på balkongen, ser ut över havet och njuter av mitt vackra tiomiljoner hus och så en avokadomacka, nypressad apelsinjuice och lite alkoholfri skumpa med vattenmelon på det. 

Mitt i mitt drömmande vaknar jag av att min kompis berättar att det varit ett jäkla rabalder i området gällande den lilla badplatsen nedanför, den vi nu ska besöka. De boende i det lyxiga området har stört sig på att den är ämnad för allmänheten. Deras frid har blivit störd av ungar som mina och jag själv för den delen, som kommit och tjoat, plaskat och badat vid bryggan precis nedanför deras hus. 

Plötsligt blir hela den där idylliska bilden jag målat upp nedkladdad med havregrynsgröt och jag inser snabbt att jag ju hört liknande historier förr. Inte sällan upplever jag att rika människor inte alltid känner sig rika utan snarare stressade. Den där ständiga strävan efter perfektion och stressen över var och hur pengarna ska placeras för att man ska behålla sin rikedom och helst få den att växa in absurdum. 

Sedan alla timmar man behöver lägga för att anlita rätt folk som ska underhålla alla de där dyra prylarna man införskaffat. Och så våndan av att man inte hinner lägga all den tid man önskar på allt det där man investerat i och mitt i allt en ström av återkommande ungar som plaskar sönder hela den vackra idyllen.

En del av mig kan förstå deras frustration gällande ungarna vid bryggan då jag själv gillar lugn och ro. Men samtidigt tycker jag det är synd att de känner så. 

Jag har en vän som är mångmiljonär. En gång frågade jag vad hen gjorde för skoj för alla pengarna. Hen skrattade och sa att hen inte hinner göra något för pengarna eftersom hen jobbar nästan dygnet runt. Jag började själv fundera. Vad är egentligen det mest dyrbara vi har? Jo, tid. Så i mångt och mycket är det ju de som ser till att kanske klara sig på mindre för att hinna umgås mer med vänner och familj som är de rikaste och inte de som har flest miljoner på banken. Nästa tanke var ju naturligtvis att det bästa vore en kombination av dessa två men den situationen ter sig vara ganska ovanlig och kräver nog en hel del tur. 

Jag frågar mig själv, som alltid varit ekonomiskt lagd så till vida att jag tycker om att lägga pengar på hög tills jag verkligen vill göra något stort, vad jag skulle vilja göra om jag vore mångmiljonär. Jag inser mer och mer att allt jag velat göra – det har jag gjort, och gör. Jag har rest till alla de länder jag velat se och gått de skolor utomlands jag drömt om. Jag ska dock inte sticka under stol med att det inte hade varit dumt att bo i det där blå och vita huset vid havet och när det var dags för nästa barnfamilj att tjimma nere vid bryggan hade jag antingen stoppat in öronpropparna och fyllt mitt glas med lite mer alkoholfritt bubbel eller gått ner med mina, förmodligen ännu vildare kids och tjoat ihop med de andra och varit in i själen tacksam. Man behöver dock inte vara miljonär för att känna tacksamhet, ty det vackraste på jorden, kärlek och Moder Jord är faktiskt gratis och till för alla.