Nu förstår jag hur det känns att vara en av dessa. Och skammen i att göra så gott man kan men ändå inte vara snabb nog.
Häromdagen var det nämligen jag som tog den rollen när jag skulle använda upp de gamla mynt vi hade liggandes hemma och som skulle bli ogiltiga i går, fredag. Jag gick till en butik där jag visste att det fanns sådana där automater där man kan betala med mynt.
Det jag inte hade räknat med var att affären skulle vara full av kvällsshoppare, och att bara en kassa skulle vara öppen. Jag började lite fint med att låta en äldre dam gå före mig i kön, väl medveten om att min betalning skulle kunna ta lite tid.
Det blev min tur och med flinka fingrar började jag stoppa mina enkronor i automaten. Redan då märkte jag de uppgivna och flackande blickarna i kön bakom mig, log ett ursäktande leende och försökte vara så snabb jag bara kunde.
Men stressen över att de bakom mig nu verkade tycka att jag var omständlig, gjorde att jag började fumla. Fingrarna kändes stora och klumpiga när de rotade i den lilla börsen, fel mynt drogs fram och några tappades och började rulla iväg från mig.
Och mitt i allt detta blev det stopp. Automaten accepterade inte längre mina mynt. Det spelade ingen roll hur många jag stoppade i. Alla föll rakt igenom.
Både jag och kassören blev stressade och snart började svettdroppar tränga fram på oss båda. Hjälp ringdes in, men problemet kvarstod. Jag önskade att marken skulle öppna sig när jag såg de irriterade blickarna bakom mig. De som tycktes tänka att “hur kan man vara så dum att man försöker betala sitt köp med enkronor”. Suckarna blev ljudligare och jag gjorde det enda jag kunde göra för att lösa situationen – erbjöd mig att avbryta köpet och betala med kort i stället.
Kvar i plånboken blev en ansenlig mängd småmynt som jag alltså inte hade lyckats bli av med, trots goda intentioner.
Jag tänkte att det här var en extrem situation, att det normalt inte går till så här utan var en effekt av att fredagen då alla gamla mynt blir ogiltiga närmade sig. Annars är det ju alltid kort som gäller när man betalar.
Så slog det mig: för mig, ja. Men visst hamnar även jag då och då bakom en person i kassakön, som fortfarande vill betala med kontanter. Och då kan det bli minst lika krångligt, om systemen börjar krångla eller om – Gud förbjude – fingrarna inte är flinka nog.
När jag gick till bilen tyckte jag att alla tittade snett på mig. Och funderade över hur många som känner så här varje gång de går och handlar. Jag blev förbannad på mig själv när jag insåg att det brukar vara jag som irriterat och stressat står och trampar i en växande kö. Och lovade mig själv att jag nästa gång ska vara mer förstående.
För visst skapar medmänniskors irritation bara mer stress. Vilket gör att man blir extra fumlig.