"Min innerliga önskan Àr att den dÀr dumma sjukdomen som kallas cancer snart ska gÄ att bota fullstÀndigt, sÄ att fler fÄr vara med lÀngre", skriver krönikören.
Javisst, mamma levde inte det mest hÀlsosamma livet. Hon rökte, var lÀtt överviktig och hade ett stillasittande jobb och liv. Visst hade jag skÀllt pÄ henne genom Ären, uppmanat henne att ta bÀttre hand om sig sjÀlv för att inte riskera att drabbas av cancer nÄgon gÄng i framtiden. Och visst gick hon sÀkert sjÀlv i de tankarna.
Men som med mycket annat hĂ€r i livet, Ă€r det lĂ€tt att skjuta upp och tĂ€nka att âdet dĂ€r tar jag senâ. Och Ă€rligt talat kunde vĂ€l ingen tro att en kvinna som inte ens fyllt 50 skulle kunna drabbas sĂ„ hĂ„rt.
Jag skrek rakt ut nÀr beskedet kom. Jag satt i min studentlya i Lund och började genast stÀda som en besatt. TÀnkte att jag mÄste Äka hem till Karlstad och att jag nog kunde bli dÀr ett tag, sÄ det var bÀst att röja ordentligt bland papper och prylar innan dess. En kanske inte helt logisk reaktion, men jag hade nÄgot för hÀnderna och kunde grÄta ifred.
Jag Äkte hem redan nÀsta dag, fanns vid min mammas sida nÀr hon gick igenom de kommande lÀkarbesöken och planeringen för behandling. Blev sur nÀr den planerade cellgiftsbehandlingen sköts upp en vecka pÄ grund av att lÀkaren skulle pÄ sportlov. Men blev lugnad med att en vecka inte skulle ha nÄgon som helst betydelse i sammanhanget.
För mig hade alltid ett cancerbesked varit lika med en dödsdom. Och Ă€ven om det kunde tyckas lite dramatiskt, sĂ„ var chocken och sorgen som störst precis efter beskedet, med alla tankar som snurrade i huvudet, med rĂ€dslan för hur det skulle gĂ„ och med irritationen över folk i min nĂ€rhet som inte fattade grejen. âBröstcancer? Det Ă€r vĂ€l ingenting? Man bara opererar och sĂ„ blir man frisk sen! SĂ„ var det för min mamma/mormor/syster/moster/faster/vĂ€ninna.â
SÄdÀr lÀt det. Och Àven jag hade till viss del ett hopp, vÀl medveten om att bröstcancer Àr en cancerform som mÄnga överlever. Det var ju ÀndÄ bÀttre Àn att drabbas av lungcancer, som jag varit mest rÀdd över att hennes rökning skulle orsaka.
MÄnaderna som följde var jobbiga, men gick ÀndÄ in i en slags lunk dÀr vi snabbt vande oss vid livet som sjuk. För mamma blev sjuk. VÀldigt sjuk. Och det gick vÀldigt fort.
Cellgifterna bet inte pÄ hennes cancer nÀmnvÀrt. Mer Àn att hon blev sjuk, illamÄende, tappade hÄret och fick blodproppar. Men inuti kroppen löpte cancercellerna amok och pÄ nÄgra mÄnader spred de sig i hela kroppen.
Mamma dog, omgiven av mig, sin sambo och sina syskon, bara tre och en halv mÄnad efter den dÀr hemska dagen dÄ hon ringt mig för att berÀtta att den dÀr knölen i bröstet visst var cancer ÀndÄ.
Det som bara hÀnder andra hade hÀnt oss, och livet blev sig aldrig mer likt. Ironiskt nog sammanföll detta med att jag skulle ta mina första riktiga steg ut i vuxenlivet. Dagarna innan dödsfallet hade jag försvarat min kandidatuppsats i Lund, avslutat min utbildning och skyndat mig hem för att finnas vid min mammas sida. Jag trodde att vi Ätminstone skulle fÄ en sista sommar ihop, men det blev bara tre dagar. Tre mycket smÀrtsamma dagar.
Att fÄ gÄ pÄ mammografi redan frÄn 40 Ärs Älder Àr en ynnest som inte var sjÀlvklar i alla landsting pÄ 1990-talet.
48 Är var min mamma nÀr cancern besegrade henne. Jag var 25 och trots den ofattbara tragedin lyckades jag bygga mig ett vuxenliv, som nÄgra Är senare ledde till fast journalistjobb, make, barn och villaliv i VÀstervik. Livet gick vidare. Det mÄste det göra. Men fasan fanns dÀr hela tiden. TÀnk om Àven jag skulle drabbas. à ret innan min 48:e födelsedag var en enda nervös vÀntan för om jag skulle överleva min egen mamma i Älder.
Det gjorde jag. Och jag hoppas att fÄ leva mÄnga Är till. Jag vill inte att mina barn ska behöva förlora en förÀlder lika tidigt som jag gjorde, och jag har verkligen inte tid att dö innan jag klarat av allt jag vill göra i livet.
I dag Àr överlevnaden i bröstcancer större Àn vad den var för 26 Är sedan. Forskningen har gÄtt framÄt och Àven rutinerna för att upptÀcka tumörer i god tid. Jag har gÄtt pÄ mammografi regelbundet sedan jag var 40. Min mamma hade aldrig varit pÄ nÄgon kontroll innan hon drabbades, dÄ det var 50-ÄrsgrÀns i VÀrmlands lÀns landsting pÄ den tiden. Jag stöttar Rosa Bandet varje Är och jag skippar inte mammografin. Jag kÀnner hopp om att jag ska fÄ vara med mina barn i situationer som min mamma missade. Se dem vÀxa upp, komma ut i livet, kanske skaffa familj. Och min innerliga önskan Àr att den dÀr dumma sjukdomen som kallas cancer snart ska gÄ att bota fullstÀndigt, sÄ att fler fÄr vara med lÀngre.