Eller, ska jag vara riktigt ärlig så undrar jag faktiskt inte alls. För jag har också varit där. Skrikit, låtit och dundrat. Fast man inte ska. Och fast det definitivt inte hjälper.
Men ibland är man inte mer än människa. Även på föräldrar som läst på rejält om barnpsykologi kan det rinna över. Och då känner man sig verkligen inte som årets mamma.
Samtidigt. Jag har då och då tänkt på vad som skulle hända om jag INTE reagerade när barnen far runt som galningar på ställen där de riskerar att störa eller förstöra. Vilka mördande blickar jag skulle få om jag i stället var tyst, alternativt försökte tala till barnen med mjuk och förståndig röst. Förmodligen skulle de förakta mig ännu mer för att jag inte röt ifrån rejält.
För en mesig förälder vill man ju absolut inte vara. En som lite förmanande, men ändå med bebisröst, säger “Nämen, Peeeeelle då!” i stället för att säga ifrån ordentligt. Det anses nästan som ännu värre än att tappa humöret.
Lagom är bäst, förstås, även när det gäller föräldraskap. Men jag har faktiskt reflekterat över hur många gånger jag, och säkert många med mig, agerat mest för syns skull. I situationer där man vet att en höjd röst inte hjälper, utan att det är bättre att rida ut stormen och ta diskussionen därhemma. Finns det andra vuxna i närheten vill man ändå gärna visa att man faktiskt är medveten om barnets beteende. Och att man inte ignorerar det. Även om det förmodligen inte hjälper ett dugg, där och då.
Det är faktiskt lite komiskt. Att man agerar för att visa andra. Fast man bäst själv känner sina barn och vet vad som funkar och inte på just dem. Allt för att sätta sig i respekt hos andra vuxna och fiska efter blickarna som bekräftar att man inte låter barnet styra.
Och då spelar det tydligen ingen roll om det är den vuxna som skriker i butiken.