Musiken fĂ„r mindre betydelse och utseendet mer i Mellon, tycker krönikören som inte förstĂ„r varför det mĂ„ste vara sĂ„ lĂ€ttklĂ€tt. PĂ„ bild en av de kvinnliga artisterna, Jacqline med bidraget âEffortlessâ.
Det Àr dags för första numret och en kvinna Ämar sig pÄ scenen. Hon putar med alla tÀnkbara delar av sin kropp och benen far Ät varsitt hÄll. Det lilla hon har pÄ sig Àr svÄrt att definiera. Latex? Blicken Àr sensuell och med sig har hon ett gÀng dansare som har pÄ sig egendomliga nakendrÀkter. De Ämar sig de med fast de dansar ocksÄ, sÄngerskan bara Ämar sig.
Jag skruvar lite pÄ mig och mÀrker att jag blir generad, en kÀnsla jag sÀllan drabbas av dÄ jag har en stor öppenhet för det mesta men hÀr hÀnder det nÄgot i mig. Min snart sexÄriga dotter frÄgar nyfiket, mamma vad har hon pÄ sig? Inte mycket, fÄr jag ur mig.
Stackars flickebarn, om du vill bli artist, tÀnker jag. Du kommer fÄ kÀmpa för att din musik ska stÄ i centrum och inte ditt utseende. En förvrÀngd prioritering dÀr musiken hamnar i skuggan av yttre attribut.
Hon som nu Äterigen sÀrar pÄ benen, Àr inne pÄ refrÀngen. Hon Àr en sÄngerska, det Àr hennes yrke och nu upptrÀder hon i tv i Melodifestivalen. Ett egendomligt yrke tÀnker jag, ur ett genusperspektiv. Vad har hennes skrev med sjÀlva musicerandet att göra? Varför mÄste vi se det? FörstÀrker det tonerna i lÄten, texten? Snarare fÄr det mig att glömma bÄde ton och text, det enda jag ser Àr en halvt naken kvinna som ser ut att utöva nÄgon form av parningsdans och jag mÄr illa.
"Jag minns mitt första skivomslag. Jag ville se cool ut men det hela slutade av olika tragiska omstÀndigheter med att jag ser ut som en liten fÄnig Lolita med sug i blicken och jag frÄgar mig, i vilket annat yrke Àr det sÄ viktigt hur man ser ut?" frÄgar sig krönikören.
Jag minns mitt första skivomslag. Jag ville se cool ut men det hela slutade av olika tragiska omstÀndigheter med att jag ser ut som en liten fÄnig Lolita med sug i blicken och jag frÄgar mig, i vilket annat yrke Àr det sÄ viktigt hur man ser ut?
Plötsligt börjar jag fundera över hur gemene man skulle agera om man gick in pÄ banken för att prata bolÄnerÀnta och bankkvinnan kravlade omkring i lÀderbikini med tungan en bit ut och med rumpan högt upp i vÀdret. Jag tror att mÄnga skulle lÀgga benen pÄ ryggen och vÀnda hem. Ja utom en och annan desperat stackare som skulle stanna men förmodligen ta helt fel beslut gÀllande sin bolÄnerÀnta, dÄ tankarna och blicken för den delen, skulle befinna sig i lite sydligare breddgrader Àn pÄ pappret med rÀntorna.
Eller om lÀkaren med sug i blicken lÄg pÄ alla fyra och sakta Ämade sig upp pÄ stolen för att sÀtta sig med benen brett isÀr och tungan hÀngandes en bit ut, nÀr patienten steg in i rummet. Inte fasen skulle man vilja bli undersökt av en sÄdan. Nej, jag fattar inte hur det hela började. Vem bestÀmde att just musiker och i synnerhet kÀnda artister som medverkar i Melodifestivalen ska se sexiga och vulgÀra ut mest hela tiden och gÀrna lite kÄta ocksÄ?
Hundratusentals barn tittar pÄ Melodifestivalen och vad ger detta för signaler till dem? "Ungar, titta sÄ fint hon sjunger och se hur hon kan puta med sin lilla, lilla rumpa och sÄ fint hon kan sÀra pÄ benen och dessutom i takt till musiken, nÀstan i alla fall, eftersom hon dessutom mÄste hinna med att dregla lite ocksÄ. Rösta ungar, rösta! Rösta pÄ sÄngen som gömmer sig lÄngt bakom den nÀst intill nakna kroppen som vill vagga oss in i upphetsning."
Nej, ett spektakel Àr vad det Àr. Om musiken hade fÄtt stÄ i centrum istÀllet för mÀnniskans, som sjunger, kropp och utseende, sÄ tror jag att yrkesgruppen artister vunnit större respekt och högre status.
Det Àr med provokation, sarkasm och sorg jag skriver detta. Jag tycker nÀmligen att vuxna med en stor genomslagskraft i tv borde ta ett större ansvar för alla de signaler de sÀnder ut nÀr de spelar pÄ sin sexualitet pÄ ett sÀtt som ser mer porrigt Àn vackert ut, istÀllet för att lÄta musiken fÄ stÄ i centrum. Det skulle musiken klara galant om den bara fick tillrÀckligt med utrymme och inte hamnade i skuggan av halvt nakna kroppar och putiga lÀppar. Barn och unga Àr sÄrbara, pÄverkbara och i en sökande fas i livet. De vill bli Àlskade och respekterade men hÀr hamnar mÄnga i utseendefixeringens tyglar. Snart stÄr de och mimar refrÀngen framför spegeln med den lilla barnrumpan vaggande frÄn sida till sida och de smÄ lÀpparna putande. SÄ vansinnigt sorgligt alltihop.
Jag menar inte att artisterna mÄste ha pÄ sig mjukisbyxor och kofta, klart man vill se fin ut i tv men det finns en vÀsentlig skillnad mellan att vara fin och vulgÀr.
SÄ till nÀsta Ärs Mello skulle jag önska: LÄt kvinnors sÄngröster och konstnÀrlighet fÄ tala för sig sjÀlva, istÀllet för att uppfylla idealiserade skönhetsstandarder. Det Àr god tid att ÄtergÄ till kÀrnan i den kommersiella musiken istÀllet för utseende och kroppar.