Jag har alltid varit en julmänniska och i god tid inför första advent började jag med sådant jag alltid gjort. Både under tiden i mitt barndomshem, och i mitt singelhushåll. Nämligen adventspynta.
Den blivande maken var till en början med på noterna. Men jag märkte snart att vi hade helt olika uppfattning om vad som var en rimlig nivå. När han nöjde sig med en elljusstake i ett fönster, vill jag byta gardiner, sätta upp stjärnor och ljusstakar i alla fönster och placera diverse dukar och pynt på bord och andra fria ytor. Inget överdrivet, men ändå på en nivå som jag ville ha för att markera både för mig och förbipasserande att det nu rådde adventstid.
Nyförälskade som vi var så spelade det ändå inte så stor roll att vi hade olika ambitioner. Jag pysslade på mitt vis, han på sitt. Tanken med samboskapet var ju ändå att på sikt skapa nya traditioner som var bara våra.
Men familjetraditioner som man bär med sig från barndomen väger tungt, skulle det visa sig. Därför blev tiden fram till jul en lång radda av småkonflikter, där stötestenen i de allra flesta fall var att det sätt den andra parten gjorde en sak på, inte var som det skulle göras "på riktigt".
Kulmen uppnåddes när julskinkan skulle griljeras.
Den blivande maken ville prompt stoppa nejlikor i skinksvålen, medan jag bestämt motsatte mig detta. Skinka ska griljeras med senap, ströbröd och honung, inget annat! När till och med svärmor blandades in i leken, via ett upprört telefonsamtal från hennes son som frågade efter det "riktiga" receptet, bröt elden lös. Och det där med att skapa sina egna traditioner föll på skam. Ingen backade och resultatet blev två små skinkor på julbordet, med olika griljering!
Nu har det gått många år sedan denna första gemensamma jul och både jag och maken har förhoppningsvis mognat lite. I dag inser vi att det inte är så farligt att någon gång ibland ändra på en tradition och våga testa något nytt. Gillar man det inte, kan man bara göra på ett annat sätt nästa år. Julen kommer ju varje år och måste faktiskt inte se exakt likadan ut varje gång.
Insikten har också gjort att vi vågat oss på några nya rätter på julbordet.
Men det finns traditioner som inte kan brytas. Som att makens halländska grönkål och doppet i grytan är lika viktiga för honom som de är oviktiga för mig. Och de värmländska bruna bönorna som för mig är ett måste på julbordet är det ärligt talat mest jag som äter.
Det ska bli spännande att se vilka som blir våra barns konflikthärdar kring julbordet, när de en gång bildar familj.