Det Àr dags att plantera om min yuccapalm igen, sÀger jag,
som om det Àr en rutin jag har,
nÄgot jag vet och planerar in.
Fast jag hade lika liten aning om att det skulle ske nu
som jag hade förra gÄngen.
DĂ„ var det maj och den var i kris.
Jag hade nyss planterat om den.
Och stÀllt ut den pÄ balkongen.
Bladen hade börjat trilla av.
Jag trodde först den frös.
SÄ jag tog in den, men det hjÀlpte inte.
Jag undrade, vad ska jag göra?
Om den inte fryser, vad kan den dÄ behöva?
Om vi inte fryser, vad kan vi dÄ behöva?
Behöva, önska, vilja, tvingas, var gÄr grÀnsen?
MÀnniskor som Àr sjukskrivna för stress
behöver de sjukskrivningar pÄ deltid?
Mindre tid att göra nÀstan samma saker?
Jag pausar och andas.
Andas! Palmen behöver andas,
sÄ jag borrade hÄl i krukan den just flyttat till.
Den fick ocksÄ mer jord,
kanske alldeles för mycket.
NÄgon mÄnad senare sÄg den i alla fall lite bÀttre ut.
Eller ja, absolut inte sÀmre i alla fall.
Men Ću Ă€r det dags igen.
Eller, kanske var det dags för lÀnge sen.
Hur vet man nÀr det Àr dags?
NĂ€r bladen faller,
betyder det egentligen att det Àr försent,
men med lite hopp och mycket kÀrlek kan det gÄ ÀndÄ?
Jag planterar i alla fall om den igen.
Lite mindre jord och mer lecakulor den hÀr gÄngen.
Och jag sÄgar tvÀrs över,
slÀnger det mjukaste för sÀkerhets skull.
Kvar blir en stump.
Och en grön gren som jag sÀtter i en vas.
SÄ den har en ny chans att vÀxa.
Om hela palmen ruttnar till exempel.
Om hela jorden ruttnar till exempel,
Àr det nÄgon som sparat en gren och satt i en vas?