Rebecca Forsgren Malmström: Vad säger den skämmiga granen om mig?

Ovanstående fragment från en vanlig dag i januari 2021 väcker följdfrågor. Kommer vi att fortsätta ses så här, även post pandemin? Har det inte blivit en smula bekvämt att umgås i pyjamasbyxor? Hur kan hon könsbestämma min julgran? Och vad är det som är så ofantligt skämmigt med en gran på fel sida Knut?

Hon är inte den enda som noterat att granen står kvar. Även andra har sett ljusen glimma i bakgrunden, när jag anslutit till jobbmöten eller videochattande med tvååringen eller kompisfika. Reaktionerna kan placeras på en glidande skala, allt från förvånad beundran via nyktert konstaterande till det här. Förakt.

Kompisen är en vän av impulsivitet och jag har hög kränkningströskel. Att hon ifrågasätter min mentala status tyder nog på någon slags råbarkad kärlek, intalar jag mig. Men jag blir nyfiken på vad hon egentligen säger. Hur har bagateller kommit att få ett signalvärde på hur vi är?

Att ha kvar ljusstakar eller barrträd lite för länge är tilltag som bör ursäktas. Om man inte skyndsamt städar undan spåren av jul senast 13 januari kanske man också är en slarver i största allmänhet, säger undertexten. Tänk om man är en person som inte har ordning på nånting alls? Men jag förtydligar, nästan ogenerat, att jag plockat bort allt pynt från graneländet och bara har ljusen kvar, att den luktar gott och att jag ser det som en årlig utmaning att hålla granen vid liv så länge som möjligt och att den blir som ett husdjur, när man ger den lite tid och omsorg. Och har hon inte läst den förfärliga sagan om granen av HC Andersen, en tragedi som får Flickan med svavelstickorna att framstå som feelgood?

Hon säger att hon aldrig skulle stå ut med ”allt barrande och skit” och jag säger att den inte barrar och någon skit har jag inte sett till. Och där dör diskussionen, men jag undrar ändå om det inte är skämmigare att fuldumpa granar i spontanhögar eller fälla ihop en plastgran med kulor och allt, eller va, va, va?

Jag är lika god kålsupare, förresten. Ibland slår mina förutfattade meningar näven rakt i pk-magen. Jag ser foppatofflor och felplacerade munskydd eller för tidigt ätna semlor och särskrivningar, läser om "några arga killar i mjukisbyxor" och drar slutsatser, ibland förhastade, ibland inte.

Vi pratar tulpaner och Trump istället och där finns inget som skaver. 

Förresten åkte granen ut häromkvällen.