Här fanns också centralskolan, som blev min anhalt de sista åren av 1950-talet, då jag gick i sjunde och åttonde klass. Helst hade jag velat gå i läroverket i stan, men då vår lärare i sjätte klass delade ut ansökningarna gick han min näsa förbi.
Vi bussades till skolan i en gammal skranglig buss, som vi gav öknamnet sardinburken. Chaufför var Östman, en gråhårig, stadig man med ett koleriskt temperament, något vi förstås upptäckte och drog fördel av. Vi började driva gäck med honom och det dröjde inte länge förrän han exploderade och skickade ut oss ur bussen. Vi försökte protestera, men då vi såg hans askgrå ansikte förstod vi att det nog var bäst att kliva av. Bussen försvann bakom den tvära kurvan vid sjön Maren och det var bara till att knalla iväg mot Blankaholm.
Vi var något snopna och svor efter Östman, men någonstans insåg vi nog att vi gått för långt och att straffet var välförtjänt. Våra föräldrar gillade dock inte Östmans tilltag och han fick en slags skrapa, tror jag, för han uppträdde lugnare efter detta, vilket också vi gjorde. Och mot slutet av terminen var vi rentav goda vänner.
Centralskolans högstadium omfattade två årskullar och hit kom elever från socknens alla hörn. Vår klassföreståndare var Stig Carlsson, en bondson från Yxered, som fått möjlighet att läsa vidare till folkskollärare. Han var tunnhårig och bar guldbågade glasögon. Jag tyckte han påminde om Lennart Hyland. Stig Carlsson var en mycket bra lärare, mångkunnig, rättvis och engagerad. Hans lektioner gick för det mesta lugnt och städat till, men det hände att han tappade humöret några enstaka gånger. Fast det fanns ett tecken, som på en termometer, att ta fasta på då det gällde hans ilska och det var att följa hur huden rodnade på honom. Nådde den halsen var det fara å färde och kom rodnaden till öronen, då var utbrottet ett faktum. Han gick dock aldrig till handgripligheter mot oss, vilket andra lärare kunde göra, för agan var fortfarande inte avskaffad, tror jag. Eller så hade förbudet inte vunnit laga kraft i socknen.
Stig Carlsson gjorde en stor insats för oss elever då det gällde den sociala biten. En del av gymnastiklektionerna avsatte han för dans och på så vis fick vi komma över vår hämning och blyghet inför det andra könet. Vi växte i självförtroende och säkerhet och risken för att vi senare skulle ta till flaskan på festplatserna minskade. Det var kort sagt en investering för framtiden. Stig var också idrottsintresserad och uppmuntrade mitt idrottsintresse. Jag började träna friidrott och vid de årliga tävlingarna i Totebo på hösten så vann jag 60 meter löpning och längdhopp. Jag kom också tvåa i höjdhopp och slungboll. Jag blev därför uttagen till DM-tävlingarna i Västervik, men upptäckte att jag hade långt kvar för att komma bland de bästa. Friidrottsintresset avtog och istället ägnade jag mig åt fotbollen som jag hållit på med sedan barnsben.
Då jag i dag någon gång om året besöker kyrkogården i Hjorted brukar jag stanna till vid Stigs gravsten och sända en tacksamhetens tanke till honom vart än han nu befinner sig.