Evert Reinhold Emanuel Nilsson föddes 22 oktober 1894 i Himmelsrum utanför Gamleby. Två år senare flyttade familjen till Reginelund i Västervik. Evert lämnades vid sin fars död 1898, fyra år gammal, bort till sin moster Tekla och morbror Hjalmar på Hammar i Gamleby där han växte upp.
Det visade sig tidigt att unge Evert hade stora anlag för idrott och han sökte sig till Västerviks IF som han tävlade för under åren 1911–1918. Senare kom han att flytta runt i landet och representerade bland annat IFK Oskarshamn, Kronobergs IK i Stockholm och IFK Halmstad.
I såväl femkamp som tiokamp var Västerviks-Nisse dominant under många år. Han vann sju SM-guld och hade svenska rekorden, men det allra mest uppmärksammade var givetvis hans världsrekord 1920.
Tyvärr blev det dock inga riktiga framgångar i Olympiska spelen, men däremot en riktig skandal. Det var nämligen så att i OS i Paris 1924 söp sig Nisse full och lär ha kommit i slagsmål med ledarna varefter han uteslöts ur spelen.
1920 i Antwerpens OS hade det dock gått något bättre, han slutade nämligen femma i tiokampen. Men han borde ha fått en finare placering om han inte blivit bortdömd. Vari denna orättvisa låg förtäljer inte historien, men det var vad Västerviks-Nisse själv ansåg.
Det berättas också att Nisse var en allsidig person. Han var duktig pianist och i konståkning blev han Smålandsmästare.
Efter sin aktiva karriär blev Nisse tränare inom Svenska Friidrottsförbundet och under ett par omgångar verkade han som idrottsinstruktör på Island.
Undertecknad var avlägsen släkting till Evert Nilsson och jag minns att han förvarade sin stora prissamling hos mina föräldrar i Västervik innan han beslöt skänka alla de stora pokalerna att försäljas till förmån för Finlands folk. Västerviks-Nisse var nämligen en stor Finlandsvän och deltog som frivillig i Finska vinterkriget.
Han dog den 14 februari 1973 och begravdes i Gamleby.
Västerviks-Nisse blev tidigt Stor Grabb i friidrott och har nummer 56 i denna fina krets.