Tajmingen var inte den bästa. Vi anlände till Västervik eller närmare bestämt Gränsö samma dag som HojRock gick av stapeln. HojRock är en årlig MC-träff med livemusik, öltält och ett tiotusental besökare med tillhörande bågar som hålls ute vid Gränsö slott, bara ett par kilometerifrån mina morföräldrars sommarhus.
Något badhäng på Bondbacken blev det inte tal om. När vi kom dit med vår dotter visade sig stranden vara belägrad av en grupp skäggiga män som drack öl och stojade. Till och med gungorna hade två läderklädda knuttar lagt beslag på.
Nåväl, vi hade trädgården och huset, och det är mycket nog att utforska för en ett och ett halvtåring som nyligen lärt sig gå.
I huset fanns en liten trappa, tre steg bara, som hon en dag ramlade i. Jag satt i soffan och kikade i en av mormors damtidningar för stunden, när jag liksom på känn kastade en blick över kanten. Ramla är egentligen ett alldeles för milt ord i sammanhanget. Snarare så flög hon. I en vid båge genom luften. Det tjut som sköt upp ur hennes lilla strupe sekunden efter att pannan fått kontakt med golvet skulle ha kunnat överrösta alla motorcyklar på hela Gränsö.
Trots att vi höll ett paket frusen spenat mot pannan ploppade det snart upp en bula av onaturliga proportioner. Men det var egentligen inte bulan som skrämde oss så mycket som den eventuella hjärnskakningen fallet hade medfört.
Typiskt nog inträffade detta strax innan hon skulle ta sin sovstund, och att gå och lägga sig med hjärnskakning kan ha ödesdigra konsekvenser.
Medan jag höll vår dotter i famnen och försökte hindra henne från att somna genom att sjunga bä bä vita lamm ringde min tjej sjukvårdsrådgivningen. Vi uppmanades att åka med henne till närmaste sjukmottagning.
Så bar det alltså iväg till lasarettet i Västervik. Min mamma körde, medan vi fortsatte att sjunga och berätta historier för vår dotter. Vi kom dock inte längre än till bron över Gränsö kanal när vi tvingades göra halt. Jag kunde knappt tro mina ögon. Vi hade lyckats pricka in det så pass att vår angelägenhet sammanträffade med MC-paraden, som markerar slutet på HojRock. I en till synes ändlös procession kör de i snigelfart ut från Gränsö och in till stan, där tusentals åskådare har samlats för att få en glimt av deras stora brummande motorer och välpolerade avgasrör.
Denna orgie av motorcyklar tog upp båda filerna. Några alternativa rutter fanns inte. Vi hade inget annat val än att ansluta oss till paraden.
Vilket visade sig måttligt populärt så snart vi kommit till utkanterna av stan och åskådarna fick syn på oss. Vad hade en vit Opel med en farmor bakom ratten att göra mitt i paraden av tvåhjuliga vrålåk? Buropen ekade från folkmassorna som flockades längs med båda sidorna av vägen. Det var allt från barnfamiljer till pensionärer och ungdomar som rest från grannkommunerna för att ta del av spektaklet. Jag försökte förklara genom att hålla upp vår halvt medvetslösa dotter i fönstret, men fick bara fler burop till svar. Folk hade kommit hit för att se stora motorcyklar, inte en dreglande ett och ett halvtåring med bula i pannan.
Sakta masade vi oss in mot stan – allt medan skällsorden fortsatte att hagla över oss. Inte förrän vi kommit upp till tågspåren fick vi möjlighet att bryta oss ur och fortsatte med gasen i botten mot sjukhuset och akuten.
Någon hjärnskakning var det tack och lov inte fråga om när det kom till kritan. Frånsett bulan var vår dotter mer eller mindre oskadd. Mest traumatiserad var väl i slutändan hennes föräldrar, i synnerhet hennes något överspända fader.
Vi har fortsatt att åka till Västervik och Gränsö varje sommar, med en liten skillnad. Hädan efter kollar vi alltid på förhand upp så vår vistelse inte sammanfaller med HojRock.