Det var måndag den 26 februari 1962. Klockan i Vallonens danshall var ungefär 10 på kvällen när en trombonist och spjuver från Västervik, Bob Henders, plockade isär sitt instrument mitt under pågående spelning. Så reser han sin långa gestalt och kör ett solo i munstycket sammanhållet med klockstycket. Han får fram ljudeffekter som komna från en näverlur: sluttonerna skulle ha fått en säterjänta att rodna av avund. Alla musikerna i Harry Arnolds Radioband låg dubbelvikta av skratt.
Arne Domnerus tog nästa solo. Han plockade bort mellanstycket på sin klarinett och fick den att låta som en hes leksaksflöjt köpt på Tempo. Nya skrattsalvor från orkestern och oss i publiken. Kvällen fortsatte i samma stämning till glädje för oss spisare som stod längst fram vid estraden. De som stod längre bak, med dansskorna på, var kanske inte fullt så nöjda.
Några timmar tidigare hade det rutinerade storbandet med trumpetaren Roffe Eriksson som fixstjärna gett en disciplinerad jazzkonsert i teatersalongen. Hur kunde det komma sig att man nu ägnade sig åt ohämmad spel- och spexglädje?
Jag hade träffat Knut Kindström som då jobbade med arrangemangen i Vallonen några månader tidigare. Han berättade att föreningen med hjälp av Bob Henders (döpt till Nils Gunnar Elof Börjesson och av musikerkollegor ofta kallad Loffa) skulle få ned radiobandet till Vallonen.
”Kan det vara värt att få med en trumpetare Rolf Eriksson? Det kostar i så fall 400 extra”. Vilken fråga! Jag trodde knappt mina öron. Många såg Roffe som den tidens svenska jazzkung. Han hade i många år spelat med Charlie Parker, Woody Herman, Benny Goodman med flera storheter och var nyss hemkommen från USA. Nu skulle han och Radiobandet spela på Vallonen i Överum! Den måndagen var självklart vikt för bondpermis från plugget i Linköping.
I Harry Arnolds Radioband fanns gräddan av den tidens svenska jazzmusiker. Många hade egna orkestrar. På måndagar hade dessa spelledigt vilket gav Olle Helander på Sveriges Radio möjlighet att samla orkesterledare och andra i ett storband för direktsändning varje måndagkväll. Bandet gjorde så vitt jag vet bara två spelningar utanför Stockholm, en i Gävle och så den i Överum.
SR tyckte att det blev för besvärligt och dyrt att skicka teknikteam till Överum så det blev ingen radioutsändning den kvällen. Det var det som gav musikerna möjlighet att spela med humor och improvisationer långt utöver det vanliga. Och den som slog an tonen var alltså Bob Henders. Han hade egen dansorkester i Västervik och spelade i ortens storband men hans kvalitet som musiker var nog inte känd av alla Västerviksbor. Före den här tiden spelade han under 10-talet år i Tyskland som studiomusiker och i storband som turnerade i Europa. Han gjorde till exempel inhopp i Duke Ellingtons orkester under en Europaturné.
Dansgolvsparketten i Vallonen är nu slut. Den har under årens lopp slitits ned till toner från orkestrar som Lasse Samuelssons, Leif Kronlunds, Arne Domnerus, Ingmar Nordströms, Sten Lindblads, Arne Hardes, för att nämna några. Vallonens väggar har också bland sina minnen den oförglömliga kvällen 1962 med Roffe Eriksson och Harry Arnolds Radioband.