Lasse Nilsson
Västervik har blivit ännu lite tystare.
Lasse Nilsson har lagt ner gitarren. Döden har lagt ner livet och det enda som hörs från Hantverkargatan i Rosavilla är det svaga bruset i en högtalare hans gitarr står lutad mot. Vi hör rundgången, feedbacken som man säger, och den skär i våra bröst som vore den skapad av en Jimi Hendrix på Woodstock.
Lasse Nilsson dog på påskafton, bara tre dagar innan han skulle bli 72 år. Cancern bröt ner Lasses liv och döden tog honom någon annanstans. Var vet jag inte, men där har han inte ont; döden, hur mycket den än gör en sörjande familj och vänner förkrossade av sorg, kan vara den enda vägen bort från smärtan, lidandet och ångesten.
Lasse visste att liemannen i skydd av nattens mörker och insvept i tät, nästan förebådande, dimma kom från Gamla Kyrkogården, masade sig fram i Allén och tittade in mot Hantverkargatan.
Jag vet inte om Lasse försonades med tanken på att han snart skulle bli hämtad. Snarare accepterade det. Jag tyckte mig se en slags frid i Lasse när jag besökte honom veckan innan han dog.
Nu hör jag feedbacken från hans gitarr och den gör ett stort hål i Västerviks musikliv och musikhistoria. Jag har förlorat en mycket god vän och Västervik en människa som gjorde skillnad för så många.
Lasse Nilsson lämnar ett avtryck i Västervik genom att han var… ja, Lasse Nilsson: en man av musiken som levde ett liv i musikens tjänst. Hans kärlek till gitarren, nyfikenheten, hans osvikliga förmåga att förmedla kraften och glädjen i musik, hans öra för både vad som är bra musik, som är musik på riktigt, och andras förutsättningar och begåvning. Han har vandrat bland oss andra för att vi ska förstå hur mycket musik kan betyda. Framför allt hur viktig bluesen den är, som Lasse var djupt förankrad i. Bluesen som är sorg och umbäranden lika mycket som den är glädje och lust. Som var Lasse egentligen från The Mississippi Delta men hamnade i Västervik.
Lasse föddes 1953 och växte upp på Fängelsegatan, mitt emot gamla Östermalmsskolan. Pappa var Thure och mamma Rut, eller ”Ruttan”, som Lasse alltid sade. Efter grundskolan, där han upptäckte musiken under högstadieåren på ”Ludde”, började han gymnasiet. Där var han ensam kille bland 28 tjejer i humanistklassen.
Första bandet som lät tala om sig var Gränsö Kanal med pretentioner att vara Västerviks svar på Blood, Sweat & Tears och Chicago. Lasses musikaliska ambition tog honom igenom utbildningen till musiklärare och snart började han förändra livet för så många aspirerande musiker i Västervik: han blev musiklärare på Breviksskolan och sedan kommunala musikskolan.
Timme efter timme, år efter år visade han elever hur man spelar gitarr, men framför allt fyllde han så mångas hjärtan med kärleken till musiken.
Lasse Nilsson
Många är de som har Lasse att tacka för bluesen, rock’n’rollen och förståelsen för gitarrens innersta väsen.
Många är vi som sörjer en fantastisk människa. Som sörjer med hans fru Katarina och barnen Ulrika och Magnus.
Jag försöker nu hitta en blueslåt som beskriver hur ledsen jag är, men ingen svarar upp till min saknad.
Vila i frid, Lasse. Jag hoppas du får jamma med Jimi Hendrix, John Lee Hooker och Duane Allman.
Tomas Karlsson