Minnesord Bertil Johansson

Vi kan allihop för vårt inre höra ljudet av råoljemotorn och se rökringarna puffa mot höjden i hembygdsparken i Västrum. Bertil på Järsö hade talat vänligt med den och så vevat igång den gamla motorn. Doften av strömmingsburgare fick konkurrens. Många, speciellt karlarna, inväntade just den här stunden och samlades kring Bertil. Ingen annan kände motorn så väl som han gjorde, eftersom den var en gåva till hembygdsföreningen från just Järsö. Han hade lärt sig hemligheten av de gamle från det han var pojke. 

Nu blir det inte Bertil som kommer på hembygdsdagen och gör oss den äran. Bertil Johansson född den 6 januari 1943 lämnade oss för alltid den 15 januari. 

Sommarens varmaste dag år 2020, när termometern närmat sig 30 grader, kom Bertil tuffande med träbåten från Järsö upp till Skälö brygga. Där mötte han filmaren Matz Eklund som var rikligt rustad med allehanda kameror. Jag hade lyckats övertala Bertil att berätta på den kommande Västrumsfilmen om livet på Järsö. Naturligtvis ville jag själv också uppleva en bit kulturhistoria genom en riktig skärgårdskarls skarpa tanke och vunna insikter. 

Han visste hur det såg ut under vattenytan lika väl som ovan. Bertil har under sitt yrkesverksamma liv tjänat vår skärgård som båtsman, först från Idö och senare från Oskarshamn. En båtsman känner till alla kobbar, skär och grynnor i alla väder.

Från bryggan körde Bertil oss, glad i hågen, med sin traktor och vagn upp till gården. I skuggan av det stora körsbärsträdet framför huset slog vi oss ner och tog tacksamt emot förmiddagskaffe med dottern Julias nybakade kaka till. Det var framförallt Bertils lagrade visdom om livet på en skärgårdsö, vi ville få del av och det fick vi medan filmkameran gick.

Många är de stockar som forslats till Järsö från öarna runt omkring för att under Bertils kommando sågas till plankor. Den för ändamålet inköpta större råoljemotorn krävde kunskap, känsla och tålamod. Med gott virke, vana händer och teckenspråk till hantlangarna kom där ut byggmaterial av fin kvalitet. Vi fick en pedagogisk lektion på plats!

Bertils stora livskunskap fanns inte att läsa sig till, den kunde bara erhållas genom flera generationers liv i skärgården, en kulturgärning. Som den yngre i syskonskaran kom han att stanna kvar på Järsö. Han förvaltade och vårdade arvet med respekt och kärlek till ön. Det är overkligt hur snabbt det aktiva livet vändes till en kamp på liv och död. Bertil hade lärt ut mycket men hade ännu mer som han ville ge sin älskade dotter Julia. 

Stillheten, tystnaden, tider som flytt och systern Irenes överdådiga blomsterprakt följer mig likt bilden av Monets trädgård. Dagen på Järsö har för alltid etsat sig in i mig.

Vi lovar att rökringarna ska stiga upp genom barrträdens kronor mot himlen och motorljudet ska höras över hela Västrum när vi firar vår hembygds dag. Då tänker vi på dig, Bertil.

Vila i frid!