Bo var en av de sista bofasta skärgårdsfiskarna i vår skärgård och den siste åretruntboende på sin ö Marsö.
Som föräldralös kom Bo till familjen Ottosson på Marsö. Han var då i tioårsåldern. Bo växte snart in i det många gånger kärva livet i det lilla fiskarsamhället. Överlevnaden byggde på ett allsidigt nätfiske kompletterat med hommor för ålfisket.
Det utmärkande för Marsöfiskarna var vad man med moderna termer kallar helintegrerad verksamhet. Det vill säga fisken fångades, bereddes och såldes direkt till kund för konsumtion. Försäljningen skedde om lördagarna på Fiskaretorget i Västervik. Där var pappa Lennart en känd personlighet, uppskattad av Västerviksborna för sin humor, finurlighet och högkvalitativa varor. Av Lennart lärde sig Bo allt han behövde kunna för att utvecklas till en genuin skärgårdsfiskare.
Till livet som skärgårdsbo, isolerad från butiker, verkstäder och serviceinrättningar, hör nödvändigheten att bli mångsysslare. Förutom gårdens sjöbod och båthus byggde Bo upp såväl en egen mekanisk verkstad som en välutrustad träbearbetningsverkstad i den gamla ladugården. Allt för att kunna serva, reparera och underhålla de nödvändiga båtarna, snöskotern, hydrokoptern, traktorn och övriga fordon en skärgårdsbo måste ha i drift för att kunna klara fiske och transporter under årets alla växlande väderförutsättningar.
Efter Lennarts död blev Bo ensam boende på Marsö under vintermånaderna. Ofta isolerad under flera veckor på grund av osäkra isar och djup snö. Utan post och tillförsel av proviant. När man då ringde till honom för att undra hur han klarade isoleringen hörde man aldrig några klagomål över själva situationen.
Bo trivdes på sin ö, hade många sysslor att sköta. På vårvintrarna fanns gott om arbete i skogen på holmarna med vinterstormarnas vindfällen och det eviga anskaffandet av ved till nästa vinter. Genom skärgårdslivet utvecklades Bo till en mycket sensibel naturmänniska med djup förtrogenhet till det omgivande växt-och djurlivet, allt i ständig förändring i takt med årstidernas växlingar men med fasta mönster för fiskens lek, flyttfåglarnas avsked respektive återkomst och jaktkalenderns uppgifter om lovliga tider. Är det månne denna miljö, dessa levnadsomständigheter som gjort att vi minns Bo som en sällsynt förnöjsam och balanserad människa, en skarp iakttagare av sin omvärld med alltid tänkvärda reflektioner?
Låt oss hedra minnet av Bo Ottoson genom att värdesätta den anspråkslösa livsstil, att leva av vad naturen ger, som han förkroppsligade.
Bo sörjs närmast av sin bror Johan och många trogna vänner.