Elsie var inte bara en fantastiskt begåvad sångerska. Hon var dessutom en strålande revyskådespelare och det senare blev hon utav en ren slump. Familjen Ahlstedt och min familj bodde grannar på Älvdansgatan och vi umgicks en hel del. En sommarkväll 1967 säger Leif till mig: ”Eines jag har hört att du skrivit och medverkat i revyer, kan inte vi göra en nyårsrevy?” ”Jovisst”, säger jag, ”1948 var ju den sista, så jag tror att den skulle kunna bli populär.”
Någon vecka senare träffades vi för att organisera oss. Leif och Elsie fick ta hand om musikinslagen och jag om textförfattandet. Underlaget skulle bli dels mina egna idéer, dels vad vi kom fram till när vi satt och spånade. Då hade Elsie med sitt sprudlande intellekt en hel del goda förslag, både musikaliskt och textmässigt. I slutet av augusti var materialet färdigt och i september började vi öva. Skådespelare blev vänner och bekanta.
1968 års revy blev väl mottagen och störst succé gjorde naturligtvis Elsie.
Sveriges Radio Kronoberg kom hit för att intervjua henne och frågade om hon inte kunde tänka sig en framtid som revyskådespelare, men Elsie var inte intresserad. Hon hade ju sin familj att tänka på.
1969 blev det inte någon nyårsrevy men väl 1970 och då gjorde hon ännu större succé.
För mig var Elsie en otroligt karismatisk människa som gav mycket av sig själv till andra.