När jag i söndags av vår gemensamme vän Ulf Davidsson fick reda på att Göran hade avlidit, kom en stor sorg över mig och sedan väcktes många minnen från ett liv som vi under många år levde nära varandra.
Göran kom till Gamleby och våran klass i femman. Vår lärare var Jan- Olof ”Lill-Masen” Pettersson, som genom sitt fotbollsintresse hade stor del i vår karriär inom den idrotten. Vi spelade senare i A-laget ihop med honom.
Genom pojklagen och upp i A-laget 1969 följdes vi åt till 1974 då jag värvades till ÅFF och Göran följde året efter.
1978 var nog Görans bästa säsong i allsvenskan med tolv gjorda mål och stor delaktighet i att ÅFF räddade sig kvar i högsta serien. Han hade ett enormt spelsinne och teknik. Konditionsträningen var väl inte prioriterad men i fantasin var han John Akii-Bua, Gunnar Larsson och Eusebio när träningen blev för hård.
1980 skildes våra vägar då Göran värvades till IFK Norrköping och jag till Gamleby. Efter sejouren i Norrköping blev det ytterligare några år i ÅFF innan karriären avslutades i Gamleby 1985.
Vår gemensamme vän hade nog stor del i flytten till Gamleby, då ett jobb på dåvarande Svensk Färg väntade och sedan vidare äventyr uti världen.
På ett av de ställena (Marbella) besökte jag och min hustru Göran och Mona under en fin vecka. Vi råkade på varandra i Gamleby, Västervik och framförallt i Åtvid, när laget i vårt hjärta spelade.
Jag minns Göran som en vän man kunde lita på och som aldrig tappade kontakten med sina kamrater. Han trivdes i de flesta sällskap men kunde lika gärna strosa för sig själv eller sitta på ett fik och meditera.
Min tankar går främst till Görans två barn med respektive, hans barnbarn och sambon Mona.
Den person man har i sina minnen är alltid levande.