För fem veckor sedan föll jag från ett klippblock och bröt foten. Ont gjorde det förstås, och grät en skvätt, det gjorde jag – men smärtan gick över ganska snabbt. Efter att ha blivit väl omhändertagen, gipsad och utrustad med fina kryckor på sjukhuset kändes det ganska okej.
Det som gjorde verkligt ont var känslan som infann sig efter några dagar. Känslan av att vara bunden, och liksom förlora en del av sig själv. Det låter kanske fånigt – men för en som är van att springa, hoppa, klättra, fixa och röra på sig dagarna i ända är ett brutet ben rena rama fängelset. Jag hatade mina kryckor så intensivt att jag hade lust att vräka ut dem genom fönstret och gräva ner mig någonstans.
För vem är jag, om jag inte får göra allt det där jag gillar mest? Om jag inte snabbt och effektivt kan styra, greja och ordna – om jag tvingas bli den långsamma, som måste be om hjälp om en så enkel grej som att hämta kaffe?
En identitetskris light var kanske vad jag drabbades av. En rädsla för att inte ha något att komma med om jag tappade alla de där attributen som jag – och andra – förknippar mig själv med.
Nu handlar det bara om sex veckor med gipsad fot. Helst vill jag inte tänka på hur jag hanterat en motgång av större och varaktigare karaktär. Det som för många i min omgivning är verkligheten. Människor som drabbas av kronisk smärta. Förlorar syn eller hörsel. Tvingas sitta i rullstol resten av sitt liv efter en olycka. Eller att som äldre få uppleva att man tappar fler och fler av sina förmågor. Farfar Rudolf, som efter att i åratal ha farit runt i bygderna, predikat och besökt gamla och sjuka inte längre fick köra bil. Den gamla damen som promenerar med hunden varje dag i grannkvarteren, som plötsligt inte längre kunde gå ut utan en ledsagare.
Hur hanterar man sådana förluster utan att bli arg och bitter?
Jag är imponerad – och blir faktiskt lite inspirerad – av alla människor där ute som klarar av det, varje dag.
Häromdagen intervjuade jag artisten Lena Maria Klingvall, som föddes utan armar och med ett vänsterben som är hälften så långt som det högra. Hon föddes förvisso med sitt handikapp, men hennes förmåga att se bortom sina begränsningar är verkligen något att se upp till och ta efter.
Faktum är att hennes oförställda tacksamhet och glädje över livet fick mig att känna mig ganska dum. Här är jag, en frisk, privilegierad svensk med fast jobb, familj och vänner och dessutom med alla ben och armar i behåll – som gnäller över några ynka veckor med gipsat ben.
Jag borde skämmas lite grann. Och skärpa mig.