När den nya kyrkan vid Bergens lycka stod klar var inte alla stormförtjusta. Mäktiga kulturpersonligheter som Ellen Key, Ada Rydström, understödda av den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom, uttryckte sitt missnöje. Nathan Söderblom ska vid ett besök i Västervik ha sagt, kanske på skämt. Vi vet inte:
– ... att måtte blixten slå ner i den nya kyrkan så att man tvingas flytta tillbaka till den gamla.
Det skapade en viss uppmärksamhet och Söderblom tvingades till reträtt och be om ursäkt.
Namngivningen av kyrkan blev en sällsynt utdragen process. Den började först 1933 när Sankta Gertruds kyrka återinvigdes i samband med 500-årsjubileet. Innan hade de kanske inte varit så viktigt. Det fanns bara en kyrka. Den gamla användes bland annat till sädesmagasin och ingen kunde ta fel.
1933 kom namnfrågan upp på kyrkorådets bord för första gången för att bordläggas direkt. Nio månader senare gjordes ett nytt försök. De första förslagen som diskuterades var Oskarskyrkan, Adventskyrkan, Sankt Göranskyrkan, Sankt Sigfridskyrkan och Erikskyrkan. Kyrkorådet gick vidare och gav allmänheten chansen att komma med egna förslag, till slut fanns 17 förslag.
En vecka före julafton 1933 hölls en offentlig omröstning. Det vinnande förslaget blev Trefaldighetskyrkan, som fick tre röster mer än Sankt Petri. Kyrkorådet hade den 27 december att ta ställning till tre förslag, förutom de båda nämnda tillkom Södermalmskyrkan. Kyrkorådet röstade för Sankt Petri. När kyrkofullmäktige skulle ta ställning i namnfrågan samma dag yrkade fullmäktiges vice ordförande, bankdirektören Josef Victorin, att motionen skulle avslås. Så blev det också. Röstsiffrorna blev förkrossande 18–2.
Namnfrågan var död fram till november 1954 då kyrkorådet åter blåste liv i den. Rådets åsikt var densamma som 21 år tidigare. Namnet Sankt Petri motiverades så här:
"Enär Sankt Petri bild återfunnits icke blott i ett korfönster och på predikstolen utan också framför allt på tympanon (se faktaruta) ovanför stora ingången".
Men något beslut togs inte nu heller. Kyrkorådet bordlade frågan igen! En månad senare hade rådets medlemmar enats och kyrkorådet kunde den 30 december 1954 ge den nya kyrkan ett namn – trots att fullmäktiges vice ordförande yrkade på bordläggning igen!