Det är första gången jag kliver in i prästgården i Hallingeberg. Claes-Göran Thorell visar mig runt på den nedre, enda inredda, våningen. Förr skulle prästgårdarna se ut på ett visst sätt, berättar han, och det var här prästen höll representation. Därför är det ett stort hus de har, Claes-Göran och hans hustru Helena.
– Det var lite skillnad mot vår trerummare på 70 kvadrat i Uppsala, säger Claes-Göran.
1980 kom de hit. Claes-Göran hade precis blivit prästvigd och det var biskopen i Linköping som beslutade att familjen Thorell skulle få Hallingeberg som sin hemvist.
– När han läste upp att jag skulle till Hallingeberg så började alla andra nyvigda asgarva, de tänkte ju på Helvetesprästen.
Claes-Göran Thorell växte upp i Linköping. Hans pappa var bonde och trädgårdsmästare och hans mamma var hemmafru, samtidigt som hon var ute och försökte sälja lite hantverk för att få ihop pengar. Han beskriver det som ett vanligt arbetarhem, utan någon plats för gudstro. Religionen kom från en präst som han läste för på gymnasiet. Claes-Göran berättar om hur prästerna i Berga och Johannelund samlade hundratals gymnasieungdomar som studerade bibeln, dansade och hade fester. Claes-Göran skulle egentligen ha blivit bankdirektör och utbildade sig till ekonom efter gymnasiet. Men tiden med de andra ungdomarna inom kyrkan hade format honom, och när biskopen Ragnar Askmark gav honom venia – en tillåtelse att få predika – och lät honom hålla en egen gudstjänst så tog han beslutet att börja läsa religion, först i Linköping och sedan i Uppsala.
Han minns samtalet de hade, han och Helena, när de och deras två döttrar kom med flyttlasset till Hallingeberg.
– Vi sa: vi ger det ett år, sedan drar vi.
Men ett år blev 34, och det är han väldigt glad för. Han berättar om alla människor han har mött, alla han har lärt känna under åren i Hallingebergs och Blackstads församlingar. Människorna här har känt att de kan ringa till honom, oavsett om det har handlat om sorg, glädje, eller bara ”skitsaker”. Jag frågar om han tror att folket här har känt honom som präst eller som Claes-Göran. Han tänker en stund.
– Ibland kunde Hallingebergsbarnen ringa mig på morgonen och fråga vilken tid jag skulle åka hem från Ankarsrum, och om de kunde få åka med hem efter högstadiet. De kände mig på det viset. Men hur de vuxna kände mig... Jag har aldrig velat springa omkring i krage och varit en sån som man bockar för. Och jag tror inte att folk här har sett mig som det heller.
Vi pratar om kyrkans utveckling och hur den har förändrats under hans 34 år som präst. Han tar synen på homosexuella som ett exempel, att hela samhället för inte så länge sedan betraktade homosexualitet som en sjukdom och att kyrkan i många år kämpade emot att samkönade par skulle få vigas i kyrkan.
– Jag fick frågan av Västerviks-Tidningen för många år sedan och då var jag nog den enda som tog ställning för att viga samkönade par. Vem är jag att underkänna deras kärlek och säga att den inte är lika mycket värd som min? Kyrkan har följt efter men jag hade nog velat att det skulle gå fortare, det går ofta väldigt långsamt.
– Jag är glad att kyrkan hänger med i samhällsutvecklingen, annars kommer den inte ha någon plats alls i samhället i framtiden.
I och med att de nya pastoraten bildades efter kyrkovalet 2013 är Claes-Göran inte längre kyrkoherde. Han har valt att behålla titeln prost och säger skämtsamt att det beror på fåfänga, men från och med i dag är han pensionär. Och det är med blandade känslor han hänger av sig prästrocken.
– Det är den sociala biten, jag har ju stått lite i centrum. Och så en dag så tystnar telefonen, jag har försökt att förbereda mig mentalt på det. Men jag tror ändå att jag kommer få hänga med på ett hörn.
Vad ska du göra första dagen som pensionär, tar du sovmorgon?
– Jag ska faktiskt vara nere på macken klockan sju på morgonen och serva bilen. Det blir det första jag gör som pensionär. Men sedan har jag ingenting i almanackan så då ska jag slappa.
Fotnot:
Helvetesprästen hette egentligen Bertil Boström och han var komminister i Hallingeberg på 60- och 70-talet. Smeknamnet fick han på grund av sina svordomar, men han är också känd för att bland annat ha kallat församlingsbor för hemska saker.