Det blev en dramatisk resa för den 17 år gamle jungmannen Karlsson. Det var det otursförföljda fartyget, Östanhavs, tredje olycka inom loppet av sex månader. Den tredje kostade två man livet.
Det var full snöstorm. Fartyget var lastat med spannmål och fick slagsida efter förskjutning i lasten. Sjöarna slog över fartyget och lastrummet fylldes snabbt. På den här tiden jobbade Arne Karlsson i maskin.
– Maskinchefen och jag hade samma vakt. Han beordrade mig att stanna i maskin. Antingen ska du eller jag drunkna! En 17-åring käftade inte med chefen på den tiden, säger Arne Karlsson.
När telefonen ringde i maskinrummet skulle han springa upp. Det höll på att sluta illa. När Arne Karlsson började springa krängde fartyget till. Han föll och slog sig i ryggen
Räddningsarbetet blev dramatiskt. Besättningen, 14 man, gick i två livbåtar och en gummiflotte. Tolv av dem räddades av en norsk båt som kom till undsättning. I gummiflotten med tre man lyckades bara en överleva.
– Jungmannen som omkom hade bara varit till sjöss i 14 dagar och kaptenen hittades senare i en fisketrål utanför Bornholm.
Överstyrmannen på det norska fartyget Tricolor blev besättningens frälsare. Han klättrade ner till dem i livbåtarna och fäste livlinor så man kunde hiva upp dem.
– Vi hade aldrig orkat att klättra tolv meter upp, nerkylda och stelfrusna, säger Arne Karlsson.
– Nu på äldre dagar när jag hör talas om någon fartygsolycka så väcks minnena vid liv. Under många år tänkte jag inte på olyckan, säger Arne Karlsson.
Så den där iskalla januaridagen för 50 år sedan fick inte den unge mannen att tvivla på sin yrkesbana. Han bestämde sig tidigt för att gå till sjöss.
– Det var inte så populärt hemma. Pappa ville att jag skulle bli målare.
Livet på Björkö gick sin gilla gång. Det fanns tre bondgårdar på ön. Hans pappa högg i skogen på vintern, på sommaren släpade han stockarna till sjön för att bogsera dem till fastlandet eller lasta dem på någon skuta.
Havet drog, redan som liten pojke kunde Arne Karlsson se båtarna i farleden som var på väg till hamnen i Helgenäs. Han såg båtar och träffade sjömän som kunde tända gnistor och sätta fantasin i brand.
– Jag minns en sjöman som hade en krok istället för en hand. Han både jobbade och åt med den. Det var spännande för en liten kille att se.
En äldre brors yrkesval bidrog säkert också. Arne Karlsson har fått se stora delar av världen och upplevt mycket.
Han mönstrade på sin första båt som 15-åring. Det var en tremastad skonare som hette Carlsvik. Det var mest Östersjöfart. Carlsvik gick med massaved från Gotland till Hallstavik.
– Det var halt och jobbigt på däck.
Besättningen bodde förut. Det var bara ett litet hål ner till skansen. Säkerheten ombord var inte den högsta kan vi ana.
– Vi seglade henne mycket. Det var bara när vi gick ut och in i hamnarna som vi gick för motor, säger Arne Karlsson.
Han fortsatte på mindre skutor ett tag. Det blev en skuta från Kårö i Loftahammar som gick med spannmål och gödning här i trakten. Senare blev det större fartyg och längre resor till exotiska länder och hamnar.
– Vi ett tillfälle var jag borta i över två år. Vi var i Australien, Indien, Filippinerna och Nya Guinea, bland andra.
Det var på en så kallad uteliggare – det vill säga ett fartyg som aldrig eller sällan besökte sin hemmahamn.
Dagens avlösningssystem, där man kan vara ute några månader för att få en lika lång ledighet hemma, existerade inte på den tiden.
– Man kunde få några dagar ledigt när man var hemma. Men ville man ha en längre ledighet så var man tvungen att mönstra av, minns Arne Karlsson.
Det var ju alltid en chansning. Periodvis har det inte varit så lätt att hitta fartyg eller ett rederi som man varit på förut och gärna vill segla för igen.
– Jag seglade under många år för Broströms i Göteborg.
Men det fanns fördelar med den tidens sjöfart också. Det blev relativt långa stopp i hamnarna. Det gavs möjlighet att hinna se ett och annat av länderna och städerna som besöktes.
– I dag är de stora fartygen som spårvagnar. De ligger tio mil utanför någon stad och lossar och lastar på några timmar.
Under en del av livet lämnade Arne Karlsson de stora haven för att köra skärgårdstrafik i Stockholm bland annat. Det var populära små kryssningar på några timmar.
– Jag var skeppare på Freden bland många andra i Stockholm, säger han.
Tillsammans med sin bror Hans har han ägt och drivit flera mindre fartyg som gått här upp i Norden. Ett av fartygen hette Ingo, döpt efter boxaren kan vi tänka. Hon var det sista träfartyget som gick i fraktfart i Sverige.
Vi ett tillfälle vid ett besök i en norsk hamn blev några norska stuvare nyfikna på båten och ville veta om Ingemar Johansson fanns ombord.
– Han ligger och sover, sa vi. När det återkom och ville höra om han vaknat fick vi avslöja sanningen, att vi skojat lite med dem. Det var inte så populärt...