Nästan varje dag efter skolans slut (läroverket) cyklade jag ned till hamnen för att titta på sjöfarten.
Det var mest mindre lastfartyg, tyska och holländska, så kallade bakladdare (maskin, byssan, personalutrymmen med mera var placerade akterut). Deras last till Västervik var för det mesta kol. Returlasten bestod av virke.
Nästan hela hamnen var belamrad med virkesbuntar täckta med presenningar. Det saknades nästan aldrig några fartyg i inre hamnen. Huvudparten av båtarna kom från Tyskland och Holland. Båtar från England var sällsynta i inre hamnen. Det kom ibland till Lucerna.
Jag pratade med de tyska sjömännen på deras eget språk. De flesta av de holländska sjömännen talade också tyska. Detta var mitt sätt att träna upp tyskan. Under tysktimmarna i läroverket var det sällan någon konversation på tyska. Språkresor fanns inte under min skoltid.
Det var en ständig tullbevakning när det låg lastfartyg i hamnen. Tullpersonalen kände troligen till, att jag inte hade för avsikt att smuggla sprit eller cigaretter. Jag blev aldrig utsatt för någon tullvisitation.
Men en gång köpte jag ett kg kaffe av en tysk besättningsman. Kaffe var fortfarande ransonerat här i Sverige. Ransoneringen upphörde den 18 augusti 1951 – sex år efter krigets slut.
Jag var lite nervös att någon tullare skulle märka att det putade ut lite extra under jackan där jag hade kaffepaketet när jag gick från båten till cykeln. Men det gick vägen. Min mamma blev mycket glad när jag kom hem med ett helt kilo kaffe.
På den tiden låg lastfartygen i hamn flera dagar när de skulle lasta virke. Virkesbuntarna vinschades ombord. Stuvare tog varje plank var för sig och placerade dem i fartygets lastrum och därefter på däck. Alla lastutrymmen skulle utnyttjas maximalt. Det fanns inga mellanrum mellan plankornas långsidor. Kortsidorna låg också tätt intill varandra. När båten var färdiglastad liknade ovansidan ett plant golv, utan några springor mellan plankorna.
Nu för tiden lastas hela virkesbuntar direkt ombord – man stuvar således inte varje planka för sig.
Jag kommer ihåg en lite udda last, som ett tyskt fartyg hade, nämligen en hel last med pappersavfall, bland annat gamla tidningar och böcker som skulle till Pappersbruket. Var det verkligen lönsamt att importera en hel fartygslast med returpapper?
På ett tyskt ångfartygs skorsten stod det följande bokstäver: RKG. Jag frågade, eftersom jag är nyfiken, vad betyder dessa bokstäver?
– Jo, sa den tyske besättningsmannen skrattande. De betyder rom, konjak och gin. Det var givetvis rederiets begynnelsebokstäver, som stod på skorstenen.