Teorin hade vi i en byggnad som låg där sjukhusapoteket är i dag. Verkstaden låg vid Storebros båtvarv och vi flyttade senare till gamla spikfabriken. Under utbildningen var vi ute på olika arbetsplatser. Vi var med och byggde villor, radhus och uthyrningsstugor på Lysingsbadet. De finns kvar än i dag – 50 år senare. Jag ser dem när vi går bingopromenader på ”Lysart”.
Läraren första året hette Sven Nilsson och andra året Herman Hammarstedt. Vi hade en ”flitpeng” varje månad. Första året hade vi 30 kronor i månaden, andra året 50. Verktygen som vi fick på skolan fick vi behålla. Det var en del av ersättningen. Flitpengen räckte till bensin till mopeden.
Men för att ta det från början. Granne till mitt föräldrahem bodde Alvar och Anna-Lisa Henriksson, Kalle Henrikssons far och mor. Alvar var snickare. Jag var ofta som barn i hans verkstad. Kanske var det där intresset för snickeri började? Jag har i alla fall alltid tyckt om att bygga och fixa. Efter åttonde klass hos läraren Bengt Lundgren, var det dags att gå ut i arbetslivet.
Mitt första lärlingsjobb efter yrkesskolan var vid sågen i Blankaholm. Det var Skånska cementgjuteriet (Skanska) som byggde nya virkestorkar och en anläggning för att ta emot långt timmer vid sågen. Det var på vintern och ”skitkallt”. Minus 20 grader och det blåste från sjön. Nu är allt borta och sågen nedlagd. Efter att jobbet där började bli färdigt så följde jag med ”Skåningarna” till Gunnebo. Det skulle byggas ett nytt äldreboende, Dalsgården. Där var det mycket murning och hantlangarna slet som djur till murarna som var kungar på bygget.
Förr var det annorlunda i byggbodarna. Det var ingen som tog hänsyn till om man satt och åt. Upp med pipan bara. Det stod en tjock rök i boden. Om man var lite sen och gick in för att äta, så syntes knappt gubbarna i röken. Och kortspel – nästan – alltid skitgubbe. Korten delades ut innan maten var uppäten.
– Skynna på å ät, ska de behöve ta så lång ti å slänga i sa mackera? kunde det låta.
Vi inom bygg har ju den egenheten att vi äter lagad mat 09:00. Kött och potatis eller något annat från dagen innan. Folk man jobbat hos har lite svårt att förstå det, men har man varit ute och jobbat i kylan då smakar det bra med lite varmt att äta. Ibland kom det försäljare till byggena. De sålde arbetskläder, skor, kängor med mera. På den tiden fick vi köpa arbetskläder själva. Vid ett tillfälle kom det in en försäljare i matboden. Han visade en fin jacka som man kunde vända ut och in så fick man två jackor av en. I ett hörn satt det en gubbe och kikade på jackan.
– Dö, kann en vänne na en gång te? undrade han till muntra skratt. Försäljaren tog sina jackor och försvann ut genom boddörren.
I mars 1969 gjorde jag ett kort mellanspel på Lundbergs bygg. Men jag var snart tillbaka hos Skånska cement. Denna gång på Markörgatan. Verkmästaren hette Erik Jacobsson. Där jobbade jag ihop med Leif ”Jocke” Åkerman. Vi var vänner från yrkesskolan. Vi följde med ”Skåningarna” som flyttade över bodar, kranar och gubbar till det som i dag heter Vapengränd. Vi byggde höghuset och Konsum och Rätt livs. 1972 blev vi anställda av Byggnads AB Böris för att bygga de två broarna vid Slip-Spikfabriken.
Efter en kort anställning hos Skogsägarna, ringde Gunnar Claesson på Karlswärds Bygg AB och ville att jag och ”Jocke” skulle börja där. Vi var där till 1974 då jag började på brobygge vid Rössle, som i dag är ersatt av en nyare bro. Sedan fortsatte jag till Toverum, på Vimmerbyvägen, och var med och byggde två broar åt AB Kasper och Höglund. Började mitt i vintern. Det var kallt och blåste från sjön, men skönt utejobb på sommaren.
Efter Toverum blev det en kort tid hos Karlswärds innan jag började på BPA, Fågelbärets skola 1974–75. Sommaren 1975 är enda gången under alla år på byggen som jag varit med om att hela bygget slagit igen på grund av värmen och vi fick gå hem.
På Fågelbäret fick vi inget takstolskalas. Därför hängde vi upp en gubbe i en galge på taket. När platschefen kom efter helgen så blev det ett herrans liv. Gubben skulle ner omgående, vilket inte var så lätt eftersom det var frost på taket på morgonen, men det löste sig. Nästa anhalt var Högötorp. Domänverket skulle bygga en betongbrygga och en träbrygga med stenpir. Arbetsledaren hette Nils Öberg. Han bodde ute skärgården på vintern. På morgonen kom han på sin spark över isen som ”Karlsson i Hemsöborna”.
Att hoppa mellan firmorna hit och dit berodde på att vi var objektanställda. När ett bygge var klart så blev man uppsagd. Det var därför det blev så många arbetsgivare. Under min 50-åriga karriär på byggen så var jag på elva förtag. Längsta tiden hos Stig Persson på Byggtjänst, 20 år. 1984 började jag och ”Jocke ”Åkerman där.
Jag var kvar hos Persson till 2004. På Byggtjänst byggde vi villor, Nordiska trähus, och gjorde mindre jobb. På små jobb kom man i nära kontakt med personerna som man gjorde jobb åt. Många kan komma fram på stan och pratar än i dag. Hemma hos en del såg det ut som ett ”dockhem” och på andra ställen helt annorlunda...
Hösten 2004 började jag hos Fredriks snickeri o Bygg. Det är min sons firma. I början var det bara vi två.
Jag tänkte stanna till min pension 2012. Men efter det jobbar jag lite deltid. Känner mig som en ”bodtomte”. (bodtomten var den som ordnade det mesta förr runt omkring på bygget) Fixar lite av varje på företaget. Det passar mig bra att behålla den sociala kontakten med ”gubbarna”.
Om man tänker tillbaka drygt 50 år så har mycket förändrats. Arbetskläder till exempel. I dag består de av varma och sköna vinterkläder, knäskydd, skyddskor, hörselskydd... Rökning är helt borta. Det som har gjort det lättare, inom framförallt servicejobb, är mobiltelefonen. Före mobilen var det ju kommunikationsradio som gällde. Materialmässigt har det också kommit nya grejer. Hammaren har fått stå åt sidan för batterimaskinen och spikpistoler. Det mesta skruvas eller skjuts fast i dag. Fina kap och klyvsågar.
Att här återge drygt 50 år inom bygg med alla platser jag varit och jobbat på skulle ta för mycket plats. Bästa reklamen för både företag och den som gjort jobbet är ett bra utfört arbete. Många kunder har man nästan blivit kompis med och kommit tillbaka till flera gånger.
Som jag skrev tidigare så håller jag fortfarande på lite som pensionär vilket en del har haft sina åsikter om. Men om man haft samma yrke i 50 år och i stort sett trivs på jobbet, så var det inte så lätt att bara ”klippa av” vid pension.
Om sen kroppen hänger med (vilket den normalt sett inte gör efter 50 år på byggen) och tycker det är skönt att ha något att göra, så fortsätter jag med lite lättare jobb.