Medan Blankaholm var det expansiva samhället, där sågen satte sin prägel på samhället och invånarna och pulsen var hög. Solstadström hade en gång varit en viktig upplags- och omlastningsplats, sedermera hade det varit boplats för många av de gruvarbetare som slet sig fördärvade vid Solstads koppargruva under 1700- och början av 1800-talet. Nu var både gruvhantering och handelsverksamhet ett minne blott och Marströmmen som förbundit sjön Maren med Saltsjön hade av landhöjningen gjorts praktiskt taget ofarbar.
I Solstadström hade också en såg och ett glasbruk som tillverkade fönsterglas etablerats efter första världskriget med en förhoppning om att kunna utnyttja efterkrigskonjunkturen. Det visade sig emellertid vara en missräkning. Konjunkturen förbyttes i depression och företagen gick i konkurs.
Kvar från glasbruksepoken fanns en tom hytta, som skrämde mig som barn. Då höststormarna och mörkret hemsökte trakten förvandlades hyttan till en resonanslåda. Dörrar gnisslade och vinden kved och pep genom de sönderslagna rutorna, så man trodde tusen gastar var i farten. Jag tog ett fast grepp om fars hand då vi passerade kåken.
– Är du rädd, frågade han och jag nickade.
Men han som inte verkade rädd för något sa att det enda som möjligen fanns i hyttan var någon kattuggla och kanske fladdermöss och de var inte farliga. Men för mig var både kattugglor och fladdermöss något otäckt.
Bland ruinerna från glasugnarna växte det vildhallon och på sommaren fick jag följa med mamma dit och plocka hallon. Förutom hallon fanns tusentals glasbitar utspridda i terrängen, det var som en dold skattkammare. Jag försökte ibland få med mig någon glänsande glasklump hem, men man fick se upp, för bland vittrade murbruksrester och stenar låg ibland en svart huggorm och solade, precis som om den vaktade skattkammaren.
Av sågverksepoken fanns inte mycket kvar. Alla maskiner och annat användbart, inte minst arbetarna, hade förts över till sågverket i Blankaholm. Det som nu återstod var en del pålar och rester av kajen och så den kväljande lukten av svavel från den dyiga bottnen som var fylld av träflis, vilket skvallrade om att här förekommit en sågverksrörelse.
Trots att Solstadström var ett relativt litet samhälle fanns en hel del samhällsservice kvar då jag var barn. Det jag minns bäst är att det fanns både en ICA-butik och en Konsum-affär i samhället. Dessutom ett kondis med en sådan nymodighet som en jukebox, där man kunde välja en skiva att spela om man hade pengar. Vidare fanns ett mejeri, en poststation, en telefonväxel och en bilverkstad, som jag så småningom kom att anlita, då jag skaffade bil. Här fanns också frisören Sällberg med sin trädgård, där en rad skulpturer av kända personer och figurer som Kronblom med flera alltid lockade besökare. Även en konstnär rymdes i det lilla samhället.
I Solstadström låg också Folkets park som sommartid lockade många nöjeslystna människor, som ville fly från vardagens plikter för en stunds avkoppling med dans och lite äventyr. Festplatsen låg vid en naturskön plats i närheten av sjön Maren. En svagt upplyst stig som följde strandlinjen ledde besökaren fram till den åttakantiga dansbanan, som utgjorde centrum. Bakom dansbanan fanns en utomhusscen som användes ganska sparsamt, en skjutbana, och lyckohjul av olika slag, som om turen var framme kunde inbringa en ask choklad eller kanske ett mjukdjur av något slag.
Vi barn fattade ofta posto i närheten av dansorkestern, som satt som inne i en varm upplyst kupa. Storögt såg vi på, när musikerna prövade sina instrument och nog drömde vi själva om att kunna spela en dag. När vi sett oss mätta, ställde vi oss och hängde vid dansbaneräcket och glodde på de olika dansstilar som exekverades. Åt några skrattade vi hjärtlöst. Men mest önskade vi nog att vi själva skulle bli vuxna och få hålla i en kvinna.