Jag hÄller andan för ingen luft finns att fÄ nÀr sÄ mÄnga drar ett djupt andetag och försöker förstÄ.
TÄrarna skymmer sikten för förnuftet och det gör alldeles för ont för att trösten nu ska hitta oss. Sorgen Àr förtvivlan och vanmakt. Nej, vi vill inte veta. Det fÄr inte vara sant. Ingens död Àr mer orÀttvis Àn nÄgon annans, men nu Àr det bara sÄ fel.
Agnes Àr borta.
Det sista brister i hennes kropp och Agnes, nyss fyllda 20, tas ifrÄn den vÀrld hon var pÄ vÀg att göra till sin egen.
Hon tas ifrÄn sin pappa Klas, mamma Jenni och sina syskon Moa och Arvid, och hon tas ifrÄn oss alla som Àlskade henne sÄ mycket. Vi förlorar en fantastisk mÀnniska som i sin person var allt det goda hos mÀnskligheten.
Agnes fanns i vÀrlden bara en kort tid och den tacksamhet vi alla nu kÀnner har en svart ton av sorg; vÄr insikt om att livet faktiskt kan hÄnskratta oss rakt i ansiktet.
Det Àr som det Àr.
SÄ sade Agnes sjÀlv om det liv hon fick. Om den giv livet gav henne, och nÀr andra lÀgger sig utan att satsa, hade hon modet och intelligensen att sÄ smÄningom fÄ en hand som tystade hÄnskrattet.
Jag hade ynnesten att lĂ€ra kĂ€nna Agnes nĂ€r hon bad mig hjĂ€lpa henne att skriva boken âJag leverâ om den hand livet gav henne. MĂ„nga var de timmar vi satt och diskuterade bokens struktur, val av ord och flyt i meningarna. MĂ„nga var gĂ„ngerna nĂ€r jag, den gamla skolans journalist, fick ge mig för att Agnes med lika delar trulig charm och imponerande intelligens vann diskussionerna.
DÄ fick jag lÀra mig om hur det Àr att leva med döden som en slags fond i livet. Agnes var levertransplanterad tre gÄnger och var nu inne pÄ sin fjÀrde lever.
Agnes fick ont i magen nĂ€r hon var ett och ett halvt Ă„r, men en lĂ€kare ville inte ta hennes förĂ€ldrars oro för glutenintolerans pĂ„ allvar. Hon var fem nĂ€r man pĂ„ Drottning Silvias Barn â och Ungdomssjukhus konstaterade att hennes lever slutat fungera.
Hon fick en ny lever. Efter avstötningar transplanterades hon sedan 2017 respektive 2020. I höstas blev Agnes svÄrt sjuk igen dÄ hon drabbades av kronisk avstötning.
NÀr vi satt hemma hos mig en sen eftermiddag under arbetet med boken berÀttade Agnes om Ängesten nÀr hon vaknade efter tredje transplantationen och sade bland annat:
âNĂ„gra gĂ„nger ville jag bara dö. Bli av med allt elĂ€nde. Det fick rĂ€cka nu. Jag ville slippa vara instĂ€ngd i min kropp.â
Agnes Ă€r utslĂ€ppt nu. Eller som hennes pappa Klas sĂ€ger: âHon har inte ont lĂ€ngre.â
Tidigt pÄ morgonen 5 april knackar han pÄ min dörr och berÀttar att Agnes flygs i helikopter till VÀstervik frÄn Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg. Han sÀger att inget finns att göra och att hon under eftermiddagen lÀggs in för palliativ vÄrd pÄ VÀsterviks Sjukhus.
Halv tre natten mot lördag somnar Agnes in.
Hennes kropp brister och nÀr livet tas ifrÄn henne gÄr vÀrlden sönder.
Mina minnen av Agnes Àr vackra men gör sÄ ont. Jag minns kraften, den obÀndiga viljan och hennes sÀtt att göra det omöjliga möjligt. Jag ser henne komma nedför Johannesdalsgatan med en hÄllning som var intelligens, vÀrdighet och grace.
Nu försöker jag bara fÄ luft.
Jag böjer min nacke i respekt för Agnes och det liv som blev sÄ kort, men som för alltid stannar kvar i oss.