Arne Sandelin föddes i Västervik 26 december 1919 och var yngst av fyra syskon. Familjen hade det ganska knapert under nödåren.
Fadern Gustaf Sandelin hade en skobutik och modern Hildegard, som var en aktiv och driftig kvinna, kompletterade med livsmedelsbutik och spirellakorsetter.
Läroverket gav på 1930-talet inte många val, den astronomiintresserade ynglingen kämpade tappert med latinlinjens alla språk.
Efter studentexamen och militärtjänst låg Arne Sandelin i Uppsala och tog med tiden såväl teologisk kandidatexamen som filosofie licentiatsexamen. Detta var under en period då den teologiska striden, åtminstone bland studenterna, stod mellan lågkyrkliga och högkyrkliga (den förra gruppen föredrog en enkel framtoning medan den senare var mer katolskt influerad i yttre åtbörder, som knäfall och korstecken). Med ett redan då väl utvecklat sinne för humor skrev Arne Sandelin sin avhandling om "sådant som var bagateller i Guds ögon". När avhandlingen skulle upp till granskning lär opponenten ha trimmats under långa nätter av den högkyrkliga falangen, som dock inte kunde bringa Arne på fall. Han fick högsta betyg.
Arne Sandelin återvände till Västervik i mitten av 1950-talet med hustru Ingegerd, socionom, och tre barn, som snart blev fyra. Han tjänstgjorde som läroverksadjunkt i religion och historia fram till pensionen, han trivdes bra med lärargärningen och lever i gott minne bland många elever.
Intresset för världen utanför var stort och tidigt efter andra världskrigets slut började han resa, i först Europa och allt eftersom, särskilt efter pensioneringen, till de flesta av jordens hörn. Den världsdel han saknade på sin "lista" är Australien, och inte heller Antarktis finns med, dock Arktis om man räknar en mellanlandning på Grönland, och det gör man.
Redan under studentåren engagerade han sig politiskt och väl åter i Västervik satt han i många år i såväl kommunfullmäktige som kyrkofullmäktige för högerpartiet, sedermera moderaterna.
Han har varit mångårig vice ordförande för kulturnämnden, någon period beroende på den politiska majoriteten, även ordförande.
Det kulturella engagemanget har varit starkt, liksom det lokala, med aktivt medlemskap i åtskilliga föreningar, som Tjustbygdens kulturhistoriska förening, Riksföreningen Sverigekontakt och Föreningen Norden. Efter att ha fyllt 80 år drog han ner på takten, även i det kyrkliga engagemanget, men var fram till för några år sedan en lika uppskattad som kunnig sommarguide i S:ta Gertruds kyrka.
Det har även hänt att han suttit vakt på museet på Kulbacken om sommaren. Till dessa mer praktiska sidor av engagemanget kom en hel del skrivande, inte minst om Västerviks historia. Under många (17) år var han ledare för en studiekurs i världens kulturhistoria i Medborgarskolans regi. När studiematerialet tog slut tog de överlevande studiedeltagarna paus.
Västerviks historia låg till grund för Arne Sandelins syn på stadens utveckling. Västervik var en liten hamnstad där närheten till vattnet var av avgörande betydelse för invånarna.
Därför motarbetade han tillsammans med andra ledande personer inom föreningen Motiv, miljö och trafik i Västervik, dåvarande kommunledningens planer att flytta stadens infart ner utmed hamnen på 1970-talet.
Den striden fick en ur Arne Sandelins synvinkel lyckosam utgång. Däremot nådde hans protester inte lika långt när det gäller de nya husen på Stickanområdet, något han tog med jämnmod.
Arne Sandelin hade en kristen människosyn. Det stora huset på Stenhamragatan har tagit emot åtskilliga gäster, inte minst från andra länder, som behövt en säng. Av många gäster har blivit vänner. Låt vara att Arne alltid lämpat över det praktiska arbetet på sin hustru Ingegerd.
Intellektet var intakt in i det sista även om hörseln var dålig och gångarten gubbig.
Arne Sandelin sörjes närmast av hustrun Ingegerd, fyra barn och åtta barnbarn.