Åsa brinner för brandmannayrket

Det var nog egentligen inte så givet vad hon skulle bli när hon var liten. Drömmarna kretsade kring allt från arkeolog till brandbil, men det var mer på lek än på allvar.Hon läste humanistisk linje, med inriktning på språk på gymnasiet och Åsa Byström, uppvuxen i Solhem med mor, far och tre syskon och lika många katter, trodde nog inte för fem år sedan att hon skulle jobba som rökdykartvåa på räddningstjänsten i Västervik. Då, för fem år sen, jobbade hon med att servera öl och dagens lunch på krogen i Västervik.- Jag trivdes bra och hade väl egentligen inga planer åt nåt håll, jag flöt mest med i strömmen. Självklart fanns tankarna där på att göra något annat, men det tog sig aldrig riktigt just då, säger hon. Tankarna på att bli brandman dök upp på allvar första gången på gymnasiet men det var först för tre år sedan som de började likna verklighet. Hon sökte och kom in på räddningstjänstens skola på Sandö, 78 mil från hemstaden och utan en människa i närheten som hon kände.I dag är hon färdigutbildad brandman och har varit på räddningstjänsten i både Kalmar och Söderhamn. Trots att endast ett fåtal av brandmännen i Sverige i dag är kvinnor har hon inte upplevt någon diskriminering. - Nej, verkligen inte. Snarare tvärtom. Jag har blivit jättebra bemött på alla stationer och även på utbildningen.Du är ju inte den största och biffigaste av människor (Åsa är 1,69 lång och väger drygt 65 kilo), är det en nackdel för dig i det här yrket?
- Absolut inte. Man måste inte vara superstark och muskelbyggare för att bli brandman. Ibland är det bra att vara liten också. Givetvis är det bra att vara stor när man ska bryta upp dörrar och dylikt men det är bra att vara liten när man sen ska ta sig in i öppningarna.Måste man inte vara funtad på ett speciellt sätt för att vilja springa in i hus som brinner i stället för att, som de flesta andra, vilja springa därifrån?
- Haha, inte vet jag. Jag har alltid varit sån här så jag kan inte tänka mig något annat.Är du aldrig rädd?
- Jag har inte jobbat så länge än men det man är mest rädd för är ju givetvis att larmen ska gälla någon man känner. Mardrömmen är att komma ut på en bilolycka och behöva klippa loss en anhörig eller en vän. Men din egen säkerhet, oroar du dig inte över den?
- Faktiskt inte. Man får en helt annan syn på säkerhet här. Dels så har jag eget ansvar för min utrustning och jag har själv koll på att grejerna funkar som de ska. Dels måste man lita på sina arbetskamrater. Det är huvudsakligen de som ser till att allt går vägen när det väl är skarpt läge och om man ska jobba i det här yrket måste man kunna lita på sina kollegor. Vad säger din familj om att du valt att bli brandman?
- De är inte förvånade och de tycker nog att det är ett bra jobb för mig.Är de inte oroliga för dig?
- Det tror jag inte. Men det är klart, de glömmer väl ibland vad jag jobbar med. Jag var hemma hos dem i förra veckan och skulle hjälpa till att klippa gräset. Då erbjöd sig pappa att hjälpa mig att dra igång gräsklipparen, som om det kanske var för tungt för mig. Vi har bra mycket värre utrustning på jobbet så det var lite roligt och han tog tillbaka frågan så snart han ställt den, skrattar Åsa.

Åsa brinner för brandmannayrket

Från latinlektioner via krogen och hemtjänsten till räddningstjänsten. Stegen har varit många och långa för Åsa Byström från Solhem som nu under sommaren jobbar som brandman i Västervik.