HÀr kan man ofta hitta Susanne, nÀr hon Àr ledig.
Vi trÀffas i stallet pÄ VassbÀck, strax utanför VÀstervik, eftersom det Àr en viktig plats för Susanne. HÀr började hon hÀnga redan pÄ 70-talet, nÀr hon var Ätta Är. Men dÄ hade hon ingen egen hÀst. Hon red andras hÀstar och jobbade med olika sysslor pÄ gÄrden under tonÄren.
Först nÀr hon var 20 Är köpte hon sin första egna hÀst, ett arabiskt fullblod som hette Eldoor.
â Jag fick inte ha en egen hĂ€st nĂ€r jag var liten, sĂ„ det hĂ€r var min dröm. En arab skulle jag ha, och hingst, sĂ€ger hon.
Via Tjust KörsÀllskap kom Susanne sÄ smÄningom in pÄ sporten distansritt, sedan en sektion för detta hade bildats i klubben. Men den första ritten gick inget vidare. Eldoor, som gÄtt pÄ galoppen, fick sin gamla trÀningsbana som upplopp.
â Det gick vĂ€ldigt fort, konstaterar Susanne.
Ekipaget blev uteslutet och Susanne tÀnkte aldrig mer delta i nÄgon distansritt. à ret dÀrpÄ stÀllde hon ÀndÄ upp i nÄgra tÀvlingar, och nu gick det sÄ bra att hon fick mersmak.
Distanssektionen blev egen klubb, Tjust Distansklubb, 1995. Sedan dess har Susanne suttit i styrelsen, frÄn 2009 som ordförande.
Det blev en rad ritter med Eldoor. SÀrskilt minns hon hur de tÀvlade pÄ strÀckan 16 mil i Danmark och slutade pÄ delad förstaplats.
Susanne kan inte tÀnka sig ett liv utan hÀstar.
Men Eldoor skulle inte bli sÄ gammal. Han fick en skada som inte lÀkte och nÀr han var 13 Är, tvingades Susanne att ta bort honom. Först ville hon inte ha nÄgon mer hÀst. Hon var fodervÀrd Ät en i stÀllet. Sedan bestÀmde hon sig för att köpa en egen hÀst ÀndÄ, trots allt, och det blev Zaphir. Han blev 25 Är.
NÀr Zaphir vandrat vidare till "de evigt gröna Àngarna", köpte Susanne Eldwira, som hon har nu. Men som mest har hon faktiskt haft fyra hÀstar samtidigt.
Vad Àr det med hÀstar som fascinerar dig?
â Det Ă€r kraften. Det Ă€r en sĂ„dan kraftfullhet i dem. Man gör ett fyspass med en kamrat. Att jag vĂ€ljer distansen, beror pĂ„ att det Ă€r uthĂ„llighet och samarbete och att man fĂ„r uppleva naturen.
MÀnniskor som gillar hÀstar, tycker ofta om hundar ocksÄ. Det stÀmmer bra pÄ Susanne. Hennes ögonsten Eddie Àr en nioÄrig jack russelterrier, som ligger hoprullad i hennes knÀ medan vi sitter i sadelkammaren och pratar.
Eddie sitter i mattes knÀ, medan vi pratar.
Susanne har flyttat runt en del, men bor nu i en lÀgenhet i VÀstervik.
â Jag trivs med att bo i stan, men om jag inte hade det hĂ€r (ser sig om i stallet), skulle jag nog vilja bo pĂ„ landet, sĂ€ger hon.
I ungdomen bodde hon en kort period i Stockholm och jobbade pÄ Sabbatsbergs sjukhus.
â Jag trodde att storstadslivet skulle vara vĂ€ldigt inspirerande och roligt, men det var det inte, sĂ€ger Susanne, som efter nĂ„gra mĂ„naders bĂ„tluffande pĂ„ Medelhavet var tillbaka i VĂ€stervik.
Ordning och reda. Eldwiras mat Àr klar och vÀntar utanför hagen.
Hon jobbade lÀnge pÄ VÀsterviks sjukhus, bland annat pÄ kvinnokliniken, och fick sedan jobb som behandlare pÄ Ullevi behandlingshem i Gamleby.
Efter tre Är dÀr, blev hon erbjuden jobb pÄ Egehem, dÀr hon fortfarande Àr kvar, efter 20 Är. MÄlgruppen Àr tjejer med psykosocial problematik. Det Àr ett tufft jobb, men belöningen Àr att fÄ vara med och göra skillnad och förhoppningsvis se ett resultat som Àr till det bÀttre.
â Det finns flickor som efter behandlingen har bjudit oss pĂ„ dop och bröllop, vi som jobbat med dem, sĂ€ger hon.
PÄ det personliga planet har Susanne alltid varit en orÀdd person som sökt tuffa fysiska utmaningar av olika slag. Det behovet Àr inte lika starkt lÀngre, Àven om hon just nu faktiskt hÄller pÄ och rider in en hÀst.