Här kan man ofta hitta Susanne, när hon är ledig.
Vi träffas i stallet på Vassbäck, strax utanför Västervik, eftersom det är en viktig plats för Susanne. Här började hon hänga redan på 70-talet, när hon var åtta år. Men då hade hon ingen egen häst. Hon red andras hästar och jobbade med olika sysslor på gården under tonåren.
Först när hon var 20 år köpte hon sin första egna häst, ett arabiskt fullblod som hette Eldoor.
– Jag fick inte ha en egen häst när jag var liten, så det här var min dröm. En arab skulle jag ha, och hingst, säger hon.
Via Tjust Körsällskap kom Susanne så småningom in på sporten distansritt, sedan en sektion för detta hade bildats i klubben. Men den första ritten gick inget vidare. Eldoor, som gått på galoppen, fick sin gamla träningsbana som upplopp.
– Det gick väldigt fort, konstaterar Susanne.
Ekipaget blev uteslutet och Susanne tänkte aldrig mer delta i någon distansritt. Året därpå ställde hon ändå upp i några tävlingar, och nu gick det så bra att hon fick mersmak.
Distanssektionen blev egen klubb, Tjust Distansklubb, 1995. Sedan dess har Susanne suttit i styrelsen, från 2009 som ordförande.
Det blev en rad ritter med Eldoor. Särskilt minns hon hur de tävlade på sträckan 16 mil i Danmark och slutade på delad förstaplats.
Susanne kan inte tänka sig ett liv utan hästar.
Men Eldoor skulle inte bli så gammal. Han fick en skada som inte läkte och när han var 13 år, tvingades Susanne att ta bort honom. Först ville hon inte ha någon mer häst. Hon var fodervärd åt en i stället. Sedan bestämde hon sig för att köpa en egen häst ändå, trots allt, och det blev Zaphir. Han blev 25 år.
När Zaphir vandrat vidare till "de evigt gröna ängarna", köpte Susanne Eldwira, som hon har nu. Men som mest har hon faktiskt haft fyra hästar samtidigt.
Vad är det med hästar som fascinerar dig?
– Det är kraften. Det är en sådan kraftfullhet i dem. Man gör ett fyspass med en kamrat. Att jag väljer distansen, beror på att det är uthållighet och samarbete och att man får uppleva naturen.
Människor som gillar hästar, tycker ofta om hundar också. Det stämmer bra på Susanne. Hennes ögonsten Eddie är en nioårig jack russelterrier, som ligger hoprullad i hennes knä medan vi sitter i sadelkammaren och pratar.
Eddie sitter i mattes knä, medan vi pratar.
Susanne har flyttat runt en del, men bor nu i en lägenhet i Västervik.
– Jag trivs med att bo i stan, men om jag inte hade det här (ser sig om i stallet), skulle jag nog vilja bo på landet, säger hon.
I ungdomen bodde hon en kort period i Stockholm och jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.
– Jag trodde att storstadslivet skulle vara väldigt inspirerande och roligt, men det var det inte, säger Susanne, som efter några månaders båtluffande på Medelhavet var tillbaka i Västervik.
Ordning och reda. Eldwiras mat är klar och väntar utanför hagen.
Hon jobbade länge på Västerviks sjukhus, bland annat på kvinnokliniken, och fick sedan jobb som behandlare på Ullevi behandlingshem i Gamleby.
Efter tre år där, blev hon erbjuden jobb på Egehem, där hon fortfarande är kvar, efter 20 år. Målgruppen är tjejer med psykosocial problematik. Det är ett tufft jobb, men belöningen är att få vara med och göra skillnad och förhoppningsvis se ett resultat som är till det bättre.
– Det finns flickor som efter behandlingen har bjudit oss på dop och bröllop, vi som jobbat med dem, säger hon.
På det personliga planet har Susanne alltid varit en orädd person som sökt tuffa fysiska utmaningar av olika slag. Det behovet är inte lika starkt längre, även om hon just nu faktiskt håller på och rider in en häst.