En gång gick jag rakt in i väggen och jag hade helt enkelt inte sett det komma. Det tog tid att hamna där. Mycket beroende på att jag helt enkelt inte varit tillräckligt medveten om att det var på väg.
Jag hade inte själv sett varningssignalerna och när det slog till med full kraft var jag givetvis inte beredd. Det fick mig att fullständigt tappa balansen i tillvaron och jag bröt, till slut, ihop totalt inför någon i min omedelbara närhet. De enda som delade den där stunden var de frostbelagda träden och löven på marken. Att berätta om hur jag upplevde att allt brakade ner över mig just då kändes som ett personligt Via Dolorosa och när jag var klar sa hon tämligen dämpat;
– Det låter som om du fått en depression.
Ögonblicket efter gick det upp för mig vad det var som hade varit den där gnagande magkänslan i ett par månader jag kände en kall kåre av rädsla blixtra genom ryggraden. Till slut stod jag där, kände hur varje situation gick mig ur händerna och hur oerhört rädd jag egentligen var. Maktlösheten blev total och det var då den kom; gråten. Den där hjärtskärande och innerliga gråten som liksom aldrig vill ta slut. Den där typen av gråt som är en sorts naturkraft och inte går att hejda även om du vill det.
Medan hon höll mig i sina armar föll jag sönder bit för bit, skakade av ren och skär skräck inför vad som till slut drabbat mig. Två tankar formligen rusade genom mitt huvud i det ögonblicket; pro primo; ”fan, nu förstör jag hennes jacka” och pro secundo; ”så här bräcklig har hon aldrig någonsin sett mig”. Sedan slutade jag upp med att tänka helt och hållet och höll ett allt mer krampaktigt tag om henne medan tårarna regnade ner på hennes axel.
Det var där och då som jag kände den där sortens näst intill infantila tryggheten som man kan känna inför någon då man är mer eller mindre tom på allt annat än förtvivlan. Du kanske själv har varit där någon gång? Du kanske också har känt dig lika maktlös inför Livet? Du kanske också blev rädd, orolig och kände dig så där gränslöst ensam inför någonting som växt sig så stort att det, till slut, inte längre var hanterbart.
Det är då det finns personer som lägger undan allt; de slutar bryr sig att den skruttiga bilen inte startar, hoppar över städning och disk för att ta en kvällspromenad och för att lyssna på mitt, aldrig sinande, gnäll. Att lyssna på hur ”jobbigt” allt känns eller hur mörk tillvaron upplevs av mig i just det ögonblicket kan då inte vara så lätt alla gånger. Sanningen att säga så måste det vara otroligt segt att behöva lyssna på det där! Samtidigt känner jag en väldigt starkt känsla av att om jag, till slut, ska falla på knock out så ska jag falla med stil och inte ett uns stolthet ska vara i vägen!
När hopplösheten, maktlösheten, desperationen och den skärande ångesten lyckats med att dra ner mig på den absoluta botten och när jag helt enkelt kunde komma längre ner stod hon där i den kalla höstkvällen med sina armar hårt om mig och var bara alldeles, alldeles tyst.
Tack för att du finns i mitt liv.