Efter studenten för ungefär 40 år sedan läste Kenth Källström från Oskarshamn en ettårig utbildning till teknisk matematisk programmerare i Västervik.
Sedan gjorde han lumpen i 15 månader.
När han äntligen muckade var hans tidigare utbildning helt föråldrad.
- Det var i IT:ns barndom. Förändringstakten då var minst lika häftig som nu, säger han.
Fast just då kunde han säkert hålla sig för skratt. Han gjorde några trevande försök att få jobb inom området, men insåg snart att han hade fått sätta sig på skolbänken igen, om han skulle kunna vara med och slåss om några datajobb.
Vintern 1972-73 såg han en tidningsannons om att Kustbevakningen sökte personal. Kenth hade kommit i kontakt med Kustbevakningen när han gjorde lumpen i flottan, och sökte nu jobb där.
Av 107 sökande blev tre utvalda, och en av dem var Kenth Källström. Han anställdes som kustuppsyningsman.
Hans första placeringsort var i Ystad. Där var han i två år. Lika länge stannade han på nästa ställe, i Karlskrona.
Till hemorten, Oskarshamn, kom han 1977. Där blev han kvar till 1992, då kustposteringen där stängdes för gott och personalen fick välja om de ville jobba i Västervik eller Kalmar.
Kustbevakningen hade några år innan dess blivit en egen myndighet, efter att ha legat under Tullverket sedan mitten av 1600-talet. I samband med detta gjordes en stor omorganisation, där 56 så kallade kustposteringar blev 26 kuststationer.
Kenth Källström valde Västervik framför Kalmar, fast han hade några kilometer närmare till Kalmar.
- Jag kan nog säga att det har med skärgården att göra. Eftersom jag är fritidsseglare och allmänt friluftsintresserad passade det mig bättre än att vara på öppet hav.
Under sina 38 år på Kustbevakningen har Kenth Källström mestadels jobbat ute. Det bästa med jobbet tycker han har varit den fina kamratandan och förmånen att få vara ute i skärgården hela året, och se den i alla dess skepnader.
I många år var han räddningsdykare. Det kunde vara både hänförande, som de många dyken runt Kronan, och skrämmande, som när någon hade drunknat.
De äldre dykarna visste hur viktigt det var att prata med varandra efteråt, om vad man upplevt, och de yngre fick lära sig det, fastän det inte skedde i någon organiserad form på den tiden.
Och sin utbildning till programmerare har Kenth ändå haft nytta av, trots allt. Till skillnad från en del jämnåriga har han tack vare den utbildningen sluppit att må dåligt av stress på grund av datoriseringen på jobbet.