Bertil har fortfarande en del ogjort

- Det finns en grön plätt här bakom huset som är kommunens mark och jag har funderat på att fråga om jag kan få ha några kor på bete där, säger han med glimten i ögat. Annars har nog inte djurskötsel varit det som Bertil mest har arbetat med. Det fanns visserligen fyra kor på gården Björksbo där han växte upp, men det var mor i huset som skulle sköta den sysslan.- När jag tänker på hennes arbetsbörda förstår jag inte hur hon orkade. Vi var elva syskon i ett hus med två rum och kök, inget vatten inne och ingen elektricitet. Förutom sin egen stora familj så hade hon ofta också ett sågarlag på åtta man som skulle utspisas. Hon fick gå fem kilometer till närmsta affär. Men hon levde till hon var 76 år och jag minns aldrig att hon var sjuk.För Bertil och hans syskon gällde det att tidigt börja hjälpa till med arbetet på gården. Redan innan de gick till skolan, fem kilometer bort, var en av uppgifterna att vintertid ta korna ner till sjön så de kunde dricka vatten. Efter skoldagens slut var det bråttom hem för att hjälpa till med andra sysslor.- Så mycket lek blev det inte tid till, men jag minns ett spännande uppdrag som vi skötte. Det var när bilarna börjat bli vanligare. Vid Hysinge fanns en mycket brant backe där de flesta blev stående. De hade svaga motorer och kom bara några meter framåt för varje försök och då fick vi vara kvicka och lägga sten under hjulen så det inte gick baklänges. Ibland fick hästar kallas in för att dra upp bilarna. Det låter som fantasier i våra dagar.- Den långa skolvägen var nog bra för konditionen. Skor det hade vi bara vintertid och det gav mig bra och starka fötter. När jag kom till militärtjänsten så hade jag aldrig skoskav hur långa marscher vi än gick och hur obekväma kängor vi än hade. Sin goda kondition kom Bertil att få mycket nytta av, både i arbetet i skogen och när han började delta i cykeltävlingar. Prishyllan är välfylld med pokaler från tävlingar i cykel och skidor. Som nybliven pensionär cyklade han både Vättern och Vänern runt.- Jag cyklade de sju milen till Linköping när jag skulle rycka in i lumpen, alla andra åkte tåg eller buss.Ett minne från lumpen, som Bertil ler gott åt, är när han var förlagd till Norrland.- Det hade kommit en förfrågan om det fanns några som kunde hjälpa ett par ensamma kvinnor med höskörden. Jag anmälde mig och som betalning fick jag ett antal flaskor pilsner som jag sedan auktionerade ut på logementet. Det blev bra pengar för en eftertraktad vara. Jag sparade alla dagspengar också, för övrigt den första lön jag dittills hade fått. Jag hade 1 100 kronor på bankboken när jag ryckte ut. Efter lumpen blev det mest arbete åt bolagsskogen på Tyllinge. När Bertil bildat familj arrenderade de först gården Västansjö tillsammans med två av Bertils bröder. Så småningom blev dags att börja bygga upp ett eget lantbruk i Lilla Dalhem.- Vi började med två kor och hade arton som mest. Jag hade lovat att ta över min frus arbete med djuren när vi hade alla bås fulla, men de blev både fulla och överfulla utan att jag höll mitt löfte så hon sa upp sitt arbete i ladugården och skaffade jobb på posten istället. Och då var det slut med djurhållningen på Lilla Dalhem. Jag började arbeta på vägverket i stället fram till pensionenPå gården har makarna Svensson bott kvar tills för fyra år sedan när de flyttade till Gamleby. - Jag kan nog tycka att det känns lite instängt här ibland, säger Bertil. Men vi har det bra som får vara friska och vi har nog en del ogjort än. Bland annat en ny resa till USA, den första gjorde vi för sex år sedan, så nu är det nog snart dags igen.

Bertil har fortfarande en del ogjort

Arbete och idrott är det som Bertil Svensson ägnat mest tid åt under sina 88 år. Idrotterna som han utövade var cykling och skidåkning, nu nöjer han sig med bowling och boule. Vad beträffar arbete så tycker han att det numera tar alldeles för lite av hans tid.