Han var väl så där fem-sex år och hade blivit lovad att få sova över i vår familj. Han hade sett fram emot det här äventyret i flera dagar och tjatat på sin mamma om det inte snart var dags. Han hade packat ner pyjamas och annat nödvändigt i en liten väska. Men när hans mamma hade skjutsat honom hem till oss och han skulle kliva ur bilen då svek modet och han yttrade de ovan nämnda orden.
Många gånger under mitt liv har jag dragit mig till minnes denna händelse och känt igen mig så väl. Det har till exempel gällt när jag blivit uppringd av någon skola eller förening för att de ville att jag skulle komma och visa bilder och prata om mina resor till före detta Jugoslavien. Gladeligt har jag tackat ja och känt mig smickrad över att bli efterfrågad. Men jag har inte ens hunnit lägga på luren förrän den första nervositeten och scenskräcken har slagit klorna i mig.
Nå ja, det är ju så långt dit har jag tröstat mig med, det kanske aldrig blir något av. De kanske ställer in mitt besök, eller jag kanske drabbas av någon lagom svår sjukdom eller jorden kanske helt enkelt har hunnit gå under, med man och allt, vid tiden för mitt framträdande, och var är det då för mening att oroa sig.
Sedan har det följt en period av relativt lugnt, tills datumet börjat närma sig och jag tvingas inse att nu är det snart dags. Det blir några nätter med orolig nattsömn innan dagen är kommen. Någon frukost brukar jag aldrig få i mig den morgonen och under bilfärden på väg till målet kan jag något förnimma vad som menas med en Golgatavandring. Jag när fortfarande ett svagt hopp att något ska inträffa i sista minuten så jag slipper ifrån detta hemska.
Väl på plats, med åhörarna spända av förväntan framför mig, så släpper nervositet och jag tycker det jag gör är riktigt trevligt. Då drabbas jag ofta av övermod och säger som Karl XII när han första gången hörde skottet från musköter: "Detta skall hädanefter bliva min musik ." Nu kommer det tyvärr sällan några erbjudanden om nya framträdande medan denna känsla finns kvar, utan nästa gång telefonen ringer och jag tackar ja till en medverkan så vet jag att samma procedur kommer att upprepa sig.
Samma symtom brukar också infinna sig när jag ska resa till något lagom farligt ställe, dit inga vanliga turister brukar åka. Förväntan, spänningen och äventyrslustan som gäller vid beslutet om resan vänds till rädsla och djup ånger dagarna före avfärd. Jag ångrar helt enkelt "hele tillställninga."
Jag vet inte om jag är ensam om det här syndromet, för ett sådant är det väl troligen. Andra som lider av det kanske ser till att aldrig utsätta sig för sådana här situationer. Men samtligt som det är så påfrestande för både kropp och själ så är det ju en underbar och upplyftande känsla när "tillställningen" blir lyckad.